Det kommer alltid tillbaka till dig själv

Varför blev jag så där förbannad?

Anledningen till varje jobbig känsla jag har säger något om mig själv. Det kluriga är bara att komma på vad, för att kunna göra dig själv uppmärksam nästa gång den där jobbiga känslan dyker upp och kunna veta varför. För min del och säkert för många andras handlar det ofta om problem med gränssättning. Vi låter det gå för långt innan vi säger ifrån.

Själv är jag en sån där person som gärna vill bli omtyckt, och som kan göra mycket för att någon inte ska känna sig obekväm. Jag tar ansvar för andras känslor. Så mycket att jag ibland fullständigt offrar mig själv och tar på mig skammen för att någon annan inte ska riskera att känna sig dum. Jag förväntar mig också att andra ska göra detsamma för mig och har haft stunder av besvikelse då jag insett att andra inte ser det på samma sätt. Det var betydligt värre förr men det kan triggas igång än idag.

Dessutom skäms jag väldigt lätt för andra människor. Både när någon gör sig rolig på bekostnad av någon annan eller när folk tar mycket plats, pratar om sig själva utan att lyssna in de andra i rummet. Det kryper i hela mig och jag har under åren haft olika strategier för att underlätta stämningen runt personer som riskerar att bli bortgjorda eller sårade. Detta oavsett om personen i sig är en bra eller dålig person, jag vill bara inte ha dålig stämning eller att någon ska riskera att känna sig exkluderad.

Jag låter irritation utvecklas under tid och sedan exploderar jag när jag samlat på mig tillräckligt mycket istället för att ta upp det i den stunden då jag blir sårad, kränkt eller illa behandlad. Vem gynnas av ett beteende där vi försöker ta hänsyn till andra så mycket att vi försakar oss själv och sedan får ett stort utbrott istället.

Vad är det då i att stå upp för sig själv och markera sina gränser som är så fruktansvärt obehagligt? För i slutändan har du ju allt att vinna på det. Du slipper att gå och hålla frustrationen inom dig vecka efter vecka, du får det ur systemet fort. Den som markerar tydliga gränser utåt får också ett tydligare bemötande från andra. Det obehagliga är att det finns risk att bli avvisad, att inte bli tagen på allvar, att det ska bli obekvämt, att någon ska bli ledsen.

De gånger jag inte är tydlig i min uppfostran slutar det med att jag står och skriker rakt ut i ren frustration efter att jag skickat sonen i säng med kläder och utan kvällsmacka och vi fick varken rummet städat, något bra avslut på dagen, och jag kände mig helt värdelös. Jag tassar in på natten och pussar honom lite försiktigt på pannan och viskar att jag älskar honom. Jag kan inte ens stå för min gräns där utan måste nästan be om ursäkt för att jag markerat.

Hade jag markerat direkt vad som gäller så hade jag aldrig arbetat upp mig till den enorma frustrationen av att explodera. Det är inte hans fel att jag är både otydlig, trött och konflikträdd ibland. Det kan bara jag ta fullt ansvar för.

Detsamma gäller i relationer. Ofta känner vi obehag över en kommentar, en situation men funderar istället på det länge och väl istället för att ta upp det. Kanske överdriver jag? kanske hade han/hon en dålig dag? kanske var det mitt sätt att tolka som var problemet? Känslan av att ha blivit ledsen sitter kvar under tiden du funderar och även om du kan lyckas släppa det för stunden så vet du att nästa gång samma situation kommer upp så har du några lagrade erfarenheter som väger över och du blir då istället rasande eller superledsen. Troligen står din partner där och fattar inte varifrån ditt utbrott kom ifrån och du har dubblat din sårade känsla pga du påminns om att du inte stod upp för dig själv från första stunden. Du hade en god intention av att skona din partner från onödiga diskussioner, kanske en liten gnutta av konflikträdsla och så kändes det även lite tryggt att få gå in i offerrollen och säga att ” du gör alltid så där mot mig, både i februari, mars och maj fick jag ta hand om barnen utan att du tog en enda natt”. Du höll igen och sen efter ett tag exploderar 3 månaders uppdämd aggression.

”Förändring sitter inte i att vara perfekt. Förändring sitter i att syna sina brister och vara ärlig med dom”

När jag blir ledsen och besviken på människor så är det 50 % en påminnelse om att jag själv inte står upp för mina behov och känslor och tydligt utrycker dom. Det är inte den andres fel att jag sitter och är irriterad eller besviken. Kommunikation består av både en avsändare och en mottagare, så 50 % av ansvaret ligger alltid på dig oavsett hur du vänder och vrider på det. Om jag vill ha något av min partner, mina barn, mina vänner så krävs det för det första att jag kommunicerar det som är viktigt för mig. Att ”han eller hon borde fatta” är sedan länge förlegat och kommer inte gynna varken din kommunikation, relationen eller din självkänsla. Det gäller att ta kontrollen över dig själv, våga ställa obekväma frågor till dig själv. Varför sätter jag mig i den här situationen? Vad vill jag förmedla som jag inte säger? Vad har jag för personlig vinning i att hålla kvar i ett beteende som inte gynnar mig? Och framförallt: Vad har du att faktiskt vinna på att vara rak och tydlig? Kanske mindre konflikter, bättre självkänsla, bättre kommunikation och mindre bitterhet.

Kom igen, nu kör vi! Jag är med er! Förändring sitter inte i att vara perfekt, förändring sitter i att syna sina brister och vara ärlig med dom.

http://www.godgrund.se

Annonser