Om ditt barn inte lyssnar, byt strategi!

Hur många gånger har jag inte tänkt att det vore smidigt  om vi alla varit stöpta i samma form, att alla tolkade situationer som jag, att alla tagit in information på samma sätt som jag. Men så ser inte verkligheten riktigt ut, vi är inte likadana och har inte samma behov. Varken vuxna eller barn. Vi vuxna hamnar gång på gång i gruppövningar med syfte att lära oss förstå varandra bättre, vi gör personlighetstester för att se vilka personlighetstyper vi är, vi läser böcker om hur vi formas av både miljö och arv. Allt för att hitta kompromisser, modeller, verktyg för att enklare kunna samspela och förstå varandra.

Varför skulle det vara annorlunda för barn? Varför skulle dom ha lättare att bli bemötta enligt samma modell, förstå saker eller reagera på samma sätt. Varför utgår vi föräldrar ifrån att vi kan använda samma uppfostringsmodeller på alla barn?

Det finns oändligt mycket att säga om hur vi ska få barn att ändra ett beteende, lyssna osv. Många olika skolor, allt från att barn och vuxna ska ses som likvärdiga individer där vi bygger uppfostran kring ett gemensamt utbyte, samarbete och diskussion. Till andra som menar att barn ska betraktas som just barn, och vuxna är dom som lite mer auktoritärt guidar barnet genom att berätta och visa hur man ska bete sig. Oavsett vilket tillvägagångsätt du har i relation till dina barn så är det viktigt att du har så pass stor självinsikt att du kan erkänna när en metod inte ger dig det resultat du vill ha.

Ditt fokus bör vara inställt på att den konsekvens som du använder dig av ska bidra till ett annat typ av beteende hos barnet och att ditt bemötande lär barnet hur man ska uppföra sig i en viss situation. Och ja, jag är medveten om att ibland har vi inte varken tid eller energi att gå runt i detta pedagogiska rosa moln, och ibland orkar vi inte annat än att fly, muta, skifta fokus, bära ut ungen från ICA osv. Men i det stora perspektivet så kan man försöka hålla det pedagogiska tänket i bakhuvudet och välja ut situationer att öva på. Välj en eller två situationer i veckan där ni har återkommande konflikter och där du gärna önskar ett annat beteende från ditt barn. Vi är inte mer än människor men om vi lyckas hålla kvar vid målet om en långsiktig förändring så tror jag att du snabbare kan hitta fokus igen.

Om ditt fokus istället är att visa din rätt, förlöjliga eller skambelägga för att framkalla lydnad tror jag personligen inte att barnet kommer få någon hjälp med att hitta nya förhållningssätt. Risken blir istället att barnet helt låser sig. Du får kanske ett lydigt barn för stunden men han eller hon kommer troligtvis inte förstå vad som gjordes fel eller lärt sig ett alternativt sätt att bete sig, utan bara skrämts till tystnad. Så ännu en gång, vad vill du ha för effekt? Har du rätt metod för att skapa en beteendeförändring?

Den som straffar ett barn har avsikten att låta barnet lida i syfte att lära honom/henne något. ”Du gjorde inte som jag ville och därför straffar jag dig med något som du ogillar. Tills nästa gång har du förhoppningsvis lärt dig att det är bättre att göra som jag vill”

Om du istället uttrycker dina egna gränser berättar du något om dig själv. ”Det här beteendet tycker inte jag är okej och det tänker jag inte acceptera pga detta och detta. Det här är viktigt för mig” Du uttrycker ett behov och visar på kopplingen mellan känslor, beteende och gränser.

Det finns en väldigt viktig poäng här anser jag. Det är en enorm skillnad på vad vi lär våra barn genom hur vi pratar med dom och hur vi markerar, som kommer vara nyckeln till om de lär sig på kort eller lång sikt, samt om de förstår varför vi som vuxna markerar. Det är grunden i att skapa trygga och kloka individer, istället för rädda och skamfyllda.

Personligen gillar jag inte straff ( det är inte detsamma som gränssättning eller att visa konsekvens av ett handlande). Men som många andra har jag också vart där att jag straffat till höger och vänster i ren desperation och ofta utan någon som helst koppling till det som hänt. Dragit in godis, tagit bort skärmtid, tvingat honom ringa upp både barn och föräldrar och skämmas, skällt och skrikit. Gång efter gång efter gång. Efter månader så fick jag och min sons pappa ändå inse att detta funkar inte, inte på vårat barn. Han lär sig inte ett annat beteende genom den konsekvensmetod vi hade. Vi var tvungna att byta. Vi upptäckte att mycket av de svårigheter han hade var kopplade till hans explosivitet. Och har han en svårighet så lär svårigheten inte försvinna för att man skriker, hotar eller tar bort hans godis i ett år. Samma situation nästa gång kommer skapa samma svårighet och utlösa samma beteende och leda till samma straff. Och konsekvensen av detta? Han kommer känna sig helt jävla värdelös för vi straffar honom för något han ändå inte kan hjälpa istället för att bygga upp honom där det behövs och lära honom ett alternativt sätt. Jag vill ännu en gång poängtera att det inte handlar om att sluta markera, sluta att visa att alla får ta ansvar om vi gör något fel, eller gör illa någon. Bara att det finns olika sätt att göra detta på.

Vi bytte till positiv förstärkning för att skifta fokus till det som var bra istället för det som inte fungerade. Vi införde belöningssystem som ett sätt att sporra honom. Även här var ju tanken god men resulterade i att vi utgick ifrån att han alltid kan styra sina impulser och att han ska kunna välja rätt väg om han får tillräckligt mycket motivation. Samma tänk som med bestraffningar men bara en annan ingång. Hans svårigheter med impulskontroll försvinner inte bara för att han får köpa ett nytt spel utan hela belöningssystemet blev snarare en påminnelse om att han inte kan lyckas hantera sig själv.

I det lågaffektiva bemötandet hittade vi den strategi som jag anser fungerar bäst, inte i alla situationer men i många. En metod som bygger på att involvera barnet och samarbeta, och på det sättet få honom/henne att få hjälpa till att lösa situationen. Det bygger på att barnet känner sig hörd och respekterad vilket bidrar till en ökad motivation. Troligen har barnet fått mycket skäll för samma situation tidigare så att faktiskt bli lyssnad på kan skapa en ingång till förändring. Oftast kan du få ganska kloka förslag från barn hur de själva anser att ett problem bör lösas. Exempelvis:

” Du, jag tycker det känns så tråkigt att vi alltid ska bråka när du ska gå och lägga dig. Det slutar alltid med att både du och jag skriker på varandra. Tycker inte du också att det är jobbigt?”

” Jo, men det är för att du tjatar på mig hela tiden och tvingar mig att avsluta varje gång jag är mitt i mitt program eller spel”

”Okej, så hur hade vi kunnat göra för att du inte ska bli så arg varje kväll och att du faktiskt går och lägger dig utan att jag behöver tjata på dig?”

”Låt mig få avsluta det jag håller på med”

” Okej då gör vi så här, om jag säger till dig kl 19:00 att det snart är dags att gå och lägga sig så har du tillräckligt med tid att kolla eller spela klart och sedan avslutar du när du är färdig. Känns det rättvist?”

” Ja det funkar”

” Då testar vi det i en vecka för att se om vi minskar bråk och tjat, okej?”

” Visst”

Så tänk om , våga tänka nytt. Vad vill ni uppnå? Hur vill ni att vardagen ska se ut? Vad vill vi lära våra barn? I en dialog kan du också lyckas bena ut ditt barns svårigheter bättre än om du bara slitit datorn hur händerna på barnet och sagt att ”Nu räcker det, in i sängen med dig!” Är det som ovan exempel en svårighet för att avbryta aktiviteter, kanske att vara flexibel, sättet du som vuxen pratar på eller en oförmåga att kompromissa.

Jag prövar mig fram fortfarande och vissa situationer kräver mer samarbete medan andra kräver en mer auktoritär gränssättning. Det viktiga är att våga lyssna in och prova nya metoder och inte låsa dig i att du skulle vara en sämre förälder för att just ditt barn inte svarar på det som kanske funkar för 8 av 10 barn. Tänk återigen på dig själv. Jag personligen har väldigt svårt för auktoritär kommunikation, så vill någon få med mig på deras sida i ett projekt eller i en dialog så behöver personen bemöta mig på ett helt annat sätt för att vinna min tillit och respekt. Jag blir som en trotsig tonåring och vill definitivt inte göra som den personen vill. Samma gäller för ditt barn. Alla är olika och behöver olika.

Kan vi titta förbi det bråkiga beteendet och se vad han/ hon försöker signalera, och vad för konsekvens som faktiskt hjälper till ett nytt beteende som på lång sikt ger barnet en bra självkänsla och dig effektiva verktyg i vardagen att hantera jobbiga och bråkiga situationer.

Lycka till! Nytt år, nya tag.

Välkommen in på http://www.godgrundsamtal.se, alt Explosiva barn på Facebook för att få hjälp och stöd i din föräldraroll.

Annonser