Barn och sorg

Jag väljer att tro att vi alla gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har, och så gjorde även min mamma när min pappa hastigt dog i cancer.

Det fanns en tid när vi trodde att barn inte hade ett sorgearbete. Då var det vanligt att inte berätta för barnen när en familjemedlem hade dött, utan personen bara försvann ur barnets liv. De vuxna grät och sörjde, utan att förklara varför, vilket gav barnet fritt utrymme att tolka vad som hänt med den som försvunnit. En följd blev då att barnets fantasier var värre än verkligheten. Idag har vi mer kunskap om sorg och därigenom också att även barn har ett sorgearbete. De sörjer utifrån de förutsättningar som de har i den ålder som de är i och därför kan sorgen ta sig uttryck på andra sätt än för vuxna

”Jag såg aldrig att du mådde dåligt, du visade aldrig att du var ledsen eller arg, och du sa själv att du inte ville att någon skulle prata om pappa”

Jag var 9 år gammal när min pappa dog. Jag kan minnas att jag var ledsen under tiden han plötsligt insjuknade men att jag höll mig och mina känslor för mig själv när han väl dog. Jag har aldrig fått hjälp eller stöd att prata om min sorg varken då eller under min uppväxt, och ju äldre jag blir börjar jag inse vilken stor obearbetad sorg jag går och bär på, en sorg som senare i livet tagit sig uttryck på olika sätt och även idag hindrar mig i andra relationer till människor som jag älskar. Min egen sorg och andras har gjort mig nyfiken på att undersöka sorgeprocessen och hur den yttrar sig.

Läkning av sorg uppnås genom att den som sörjer fattar en rad små och korrekta beslut. Det svåra är att vi oftast inte har fått informationen vi behöver för att kunna fatta dessa beslut, och trots att vi oftast visar likartade reaktioner vid förluster så vet vi väldigt lite om hur vi ska bearbeta sorgen. Oavsett om förlusten har berott på ett dödsfall, en separation eller annan förlust, så kan en ofullständig bearbetning av förlusten följa med individen genom hela livet och ge en påverkan på dennes förmåga att känna lycka (James J W & Friedman R, Sorgebearbetning, Svenska Institutet för sorgebearbetning, 2003).

Så hur gör vi då på bästa sätt för att hjälpa barn och ungdomar med att hantera sin sorg?

Trots den ökade kunskap i ämnet sorgebearbetning kan det vara svårt för vuxna att bemöta ett barn som har mist en nära anhörig. Tidigare studier har visat att plötsliga och oväntade dödsfall leder till en kraftigare sorgereaktion, samt allvarliga symptom så som ökad död- och sjuklighet. Ångest och smärta är en del av sorgebearbetningen och man bör därför bemöta sorgereaktionen som en krisreaktion, då de liknar varandra till stor del. Han visar på en mängd psykosociala faktorer som påverkar sorgereaktionens förlopp och lyfter fram fyra viktiga faktorer: den sörjandes personlighet, vilken relation denne hade till den döde, omständigheterna kring dödsfallet samt vilket stöd som finns att tillgå i det sociala nätverket. Det finns ett samband mellan plötsligt dödsfall och kraftig sorgereaktion. På grund av att den anhörige inte får tid att förbereda sig inför dödsfallet försvåras separationen. Sorgearbetet består vanligtvis av en stegvis separation, men vid plötsliga dödsfall kan man se att sorgeprocessen tar längre tid än vid ett väntat dödsfall. Studier visar även att personer som i unga år mist en nära anhörig i många fall fick smärtsamma och komplicerade sorgereaktioner när de senare i livet upplever förluster.

En förlust av partner alternativt sitt eget barn, där relationen varit av symbiotisk karaktär, leder det till starka störningar, vilket försvårar och i vissa fall omöjliggör separationen från den döde. Detta kan leda till en längre sorgeprocess, alternativt till kronisk sorg. Den kroniska sorgen ger uttryck i djupa depressioner och psykosomatiska sjukdomar.

(Lundin T, Sorg och sorgereaktioner, Institutionen för psykiatri: Uppsala universitet, 1982).

Om han inte gråter så är han väl inte ledsen?

Sorg kan ta både psykologiska och fysiska uttryck. Barn kan reagera annorlunda på sorg än vuxna och hur barn reagerar är olika beroende på både omständigheterna, barnets ålder och personlighet. Hur barnet sörjer kan också påverkas av hur föräldern eller syskonet dog, vilken relation barnet hade till personen som avlidit och om det finns någon viktig person i barnets närhet som kan finnas där i stället. Sorgen påverkas också av vilka tankar och fantasier barnet har kring hur personen dog.

Ett sörjande barn kan ha många reaktioner:

  • En ökad vilja att alltid vara i närheten av sina föräldrar
  • Sömnsvårigheter
  • Ilska, irritation eller något annat beteende som drar till sig uppmärksamhet
  • Tillbakadragande och isolering
  • Nedstämdhet, längtan och saknad
  • Känsla av ensamhet och övergivenhet
  • Skuldkänslor och självförebråelser
  • Plågsamma minnesbilder och fantasier
  • Ökad eller minskad aptit
  • Värk i kroppen

Det är normalt och även sunt att växla mellan olika känslolägen, det finns inte någon bestämd uppfattning kring hur man ska reagerar. Yttre faktorer som miljö, dofter, ljud, musik och liknande kan framkalla känslor och att växla mellan känslolägen är normalt och ett sätt att hantera sorgen. Sorg är ingen sjukdom, men kan ge sjukdomsliknande symtom. Oro, ångest och stress kan leda till muskelspänningar, huvudvärk, och magont eller illamående. Dålig matlust kan leda till brist på viktiga ämnen som kroppen behöver för att fungera som den ska. Man kan också bli mottagligare för sjukdomar för att immunförsvaret blir sämre (http://www.doktorn.com/artikel/sorg-en-naturlig-och-normal-reaktion).

Precis som vuxna kan barn som upplever sorg reagera på många olika sätt.

”Det är vanligt att vara ledsen, känna oro, ha svårt att vara ensam, få starka minnen, ha svårt att somna och drömma mardrömmar. Man kan också få ont i kroppen, eller må dåligt som om man vore sjuk. Det är även vanligt att vara arg och göra saker så att man får mycket uppmärksamhet, eller att känna skuld och skam för det som har hänt”

Ibland reagerar barn till synes irrationellt när de sörjer. De skrattar eller blir arga, sparkar och slår. Någon berättar otäcka vitsar, andra vill bara dra sig undan, medan någon låtsas som om ingenting har hänt. En annan kanske blir som ett litet krävande barn. Det kan verka som om ett barn obegripligt snabbt kommit över förlusten av en älskad person. Kanske leker barnet och skrattar direkt efter begravningen. Känslorna kan bli så starka och obegripliga att de blir för svåra att hantera. Sådana reaktioner är då ett försvar mot det alltför svåra. Egentligen är reaktionerna inte konstiga, utan nödvändiga för att barnet ska stå ut.

Föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv, både i verkligheten och i barnets fantasier. När en förälder dör hotas barnets värld, oavsett i vilken ålder det är och oavsett om till exempel föräldern bodde på andra sidan jordklotet. Det är viktigt att komma ihåg att även en frånvarande förälder fyller en stor plats i barnets värld och att förälderns död väcker både sorg och saknad, och kanske vrede.

Den kvarvarande föräldern är kanske den som bäst kan hjälpa barnet att bearbeta sorgen och börja se framåt. Barnet och föräldern kan dela gemensamma minnen av den som har dött. Om det inte finns någon förälder måste barnet ha någon annan vuxen som stöd, någon som alltid finns till för barnet och som det alltid kan vända sig till under många år framåt.

Mindre barn visar sin oro över att vara ifrån sina föräldrar genom att bli extra klängiga. De vill inte släppa iväg dem, inte ens för en kort stund. Många gånger vill barnen sova med tänd lampa och dörr, så att de kan se att de vuxna är kvar. Om barnet var med när dödsfallet inträffade eller om det fann den döde, kan barnet bli rädd varje gång något påminner om händelsen.

Sorg kan inte mätas i tårar, och barn är inte ledsna lika länge som vuxna. Men de kan ändå fortsätta att tänka på den döde under en lång tid och känna längtan och saknad. I denna saknad kan barn söka upp olika platser där de en gång varit tillsammans med den döde, eller söka sig till situationer och saker som de förbinder med honom eller henne. På så sätt bygger barnen en bro till den avlidne, på samma sätt som genom att lukta på kläder, se på fotografier och videofilmer. När saknaden blir alltför stor kan det undermedvetna återskapa den döde. Det kan då kännas som om den döde är i rummet och pratar, vilket kan upplevas som både skrämmande och tryggt (Dyregrov A och Hordvik E, Barns sorg- Några råd till familj och vänner, Rädda barnen).

”dem är för små för att minnas, men för stora för att glömma”

Små barn uppfattar ofta sig själva i centrum av allt som hände, och kan därför sig att någonting de sagt, tänkt eller gjort kan ha orsakat någons död. Vissa barn är extra snälla eftersom de har skuldkänslor för vad som hänt. Även om det kan vara bekvämt för omgivningen är det bra att komma ihåg att det är en reaktion som behöver bearbetas. Andra barn kan bli bråkiga och utagerande.

”Låt barnet ställa frågor”

Även om det kan kännas svårt är det bra att prata med barnet om vad som hänt och förklara så mycket man kan av det som hänt. Det kan vara lättare att prata med barnet om man tillsammans utgår från en bok som tar upp det som har hänt (https://www.mah.se/pages/50684/Barnssorg_rb.pdf)

Framförallt små barn behöver få hjälp av omgivningen att sätta ord på och synliggöra det som har hänt, för att på så sätt hjälpa barnet att förhålla sig tillverkligheten.

Barn tänker väldigt konkret, och barn i ålder 0-6 år säger Boge & Dige  är för små för att minnas, men för stora för att glömma. Och även om barn som är så små inte kan greppa och inse hela innebörden av att någon dött så kan de mycket väl visa sorg och vara ledsna (Boge P & Dige J, Möta barn i sorg, Sveriges utbildningsradio, 2006).

När barnet är mellan fem och nio år böjar de får allt större uppfattning om vad döden är jämfört med när de var yngre, men tror fortfarande att den döde kan komma tillbaka. Barnet kan fundera över hur den döde ser ut om han eller hon kommer tillbaka. Om döden skett i en olycka kanske den döde fortfarande ser ut som efter olyckan. Fantasi och verklighet kan blandas vilt vilket kan göra det läskigt att föreställa sig den döda personen. I den här åldern börjar barnen inse att även andra kan dö och det blir viktigt att skydda familjen.

Hur bemöter vi då bäst barn i sorg?

Sorg är en normal och naturlig känslomässig reaktion och det är okej att vara ledsen, och sorg behöver inte ses som ett problem som behöver lösas, utan det viktiga är att befinna dig i nuet och lyssna på barnet och bekräfta dennes tankar och känslor utan att värdera. Barns sorg ska tas på allvar, även om den visar sig på andra sätt än hos vuxna, eller kanske inte ens märks. Leken kan vara barnets bästa och viktigaste metod för att bearbeta svåra känslor. Att leka det hemska är också ett sätt att få kontroll över de känslor det väcker (https://www.sorg.se/fakta-om-sorg/mota-barn-i-sorg/).

Barn kan behöva få veta att det är naturligt att reagera som de gör. Vid till exempel ilska kan det vara bra att förklara för barnet att det är vanligt att känna som det gör, då barnet har varit med om en stor förlust. Men om ledsenhet och ilska övergår till att barnet slåss behöver det få hjälp att hitta andra sätt att uttrycka sin sorg på (A. Dyregrov och E. Hordvik, Barns sorg- Några råd till familj och vänner, Rädda barnen)

Man kan aldrig vara för liten för att ta emot hjälp, därför finns det all anledning för vuxna att alltid bemöta barn i sorg oavsett ålder. När barnet tar initiativ till frågor så har de vuxna ansvar att försöka svara på ett så konkret sätt som möjligt. Det initiativet är ett bevis på att barnet klara av att få höra ärliga svar (P. Boge & J. Dige, Möta barn i sorg, Sveriges utbildningsradio, 2006).

Barn behöver även få veta både hur andra barn och hur andra vuxna kan reagera när någon dör. En förälders sorgereaktion kan skrämma barn därför är det viktigt att prata om hur föräldern känner och reagerar så att barnet kan försäkra sig om att reaktionerna inte är farliga utan lika naturliga som de reaktioner som barnet visar. De är kanske inte vana vid att en förälder gråter och är ofta rädda för att föräldern ska bryta ihop och inte orka ta hand om dem.

Barn skapar ibland egna ritualer för att bearbeta sin sorg. Det kan vara att tillsammans med en vuxen tända ett ljus vid den dödes fotografi, att ha några av den dödas saker nära sig, eller att sova i den dödas säng. Dessa ritualer kan vara viktiga för barnet och bör mötas med respekt. Allt för att minnas och prata om det som hänt är bra för barnet.

Barn i sörjande familjer kan bli rädda för att också andra i deras närhet ska dö eller försvinna eller för att de själva ska dö. Därför kan barnet behöva mer stabila förhållanden närmaste tiden efter det inträffade. Både kontinuitet, trygghet och närhet är viktiga faktorer att tänka på för att få barnet att känna en stabil grund runt sig. Det är bra att försöka hålla fast vid de välkända, trygga rutinerna i vardagslivet för att kunna ta pauser från sorgen. Det är viktigt för barn att delta i det som händer och att få möjlighet att fråga och prata om det som har hänt. Gå igenom det många gånger och lyssna på barnets tankar och upplevelser. Låt barnet också rita och leka om det som har hänt.

Det är mycket som vi vuxna inte förstår och inte kan svara på och det kan man säga till barnet. Man kan också ställa en motfråga för att visa intresse och låta barnet själv få berätta i den takt han/hon önskar. På det sättet överöser man inte barnet med detaljer som denne inte är mogen för. Informationen måste vara så konkret och riktig som möjligt. Då barnet tänker konkret måste man därför använda riktiga ord som död, men utan att gå in på massa detaljer. Barnet kommer att ha behov av att tala med en vuxen för att förstå vad som har hänt. Därför bör barnets frågor tas på allvar, du bör svara på det du kan och samtidigt tänka på vad det är barnet frågar om. Ibland kan svaret annars bli mer omfattande och krångligt än vad som behövs. Bara för att ett barn beter sig som vanligt, betyder det inte att det inte sörjer. Det är vanligt att de lyfter in sina tankar och känslor om döden i leken. Ett exempel kan vara att barnet leker begravning eller att de dödar varandra.

”Det är bättre att vara saklig och försöka få barnet att förstå att den som har dött inte kommer tillbaka”

Ett bra sätt att hjälpa barn att bli trygga i en svår situation är att svara på deras frågor så konkret som möjligt. Det bästa är att försöka vara tydlig och anpassa mängden och typen av information utifrån barnets mognad och ork. Tydliga detaljer kan underlätta för barnet att förstå, samtidigt kan för många detaljer bli för mycket för barnet att ta in. Man behöver vara lyhörd för barnets frågor och berätta i takt med att barnet orkar lyssna och ta in. Oklarheter och undvikande svar från de vuxna kan leda till feltolkningar och fantasier som kan vara svåra att hantera för barnet. Om man möter barnets beteende med ilska och tillrättavisningar kan barnet få en känsla av att vara övergivet och oförstått.

Det är också bra se till att de har förstått vad man har sagt. Barn kan ha ett behov av att prata om samma sak tusen gånger för att bemästra sin rädsla. Det kan kräva tålamod från den vuxne att om och om igen gå igenom samma sak. Men det är barns sätt att bearbeta skrämmande eller svårbegripliga upplevelser.

Det viktiga är att inte möta barnets sorg med tystnad. Man varken skonar barnet eller hjälper dem genom att tiga om vad som har hänt eller att sluta prata om den som är död. Barn värderar inte, och genom att ge information om vad som har hänt skyddar man dem från att känna osäkerhet inför att människor i deras närhet talar i gåtor. Många föräldrar brukar fråga vad de ska säga till barnet men här är det viktigare vad barnet vill prata med föräldern om och hur föräldern tar emot det. En ingång i samtalet är att man som förälder visar vad man tål att höra. Barnet kan vara osäkert på om mamma eller pappa klarar av att höra barnets tankar eller om det är farligt att prata om det. Då hjälper det att ha ett förhållningssätt som visar, att vad än barnet kommer med, så klarar mamma eller pappa av att lyssna och ta emot det.

”Om man som förälder visar att det inte är okej att prata om jobbiga saker kommer barnet inte att våga fortsätta berätta om sin upplevelse och sina tankar”

Den vuxna signalerar då tydligt att detta är farligt att prata om, vilket stoppar barnet. Men om man som förälder kan visa öppenhet och nyfikenhet inför vad barnet kan tänkas berätta, vågar barnet tala om sina tankar. Barn behöver känna att sina föräldrar klarar av att bära deras funderingar och tankar (http://www.barnakuten.nu/barns-utveckling/barn-och-sorg/)

Många barn känner att de inte hann säga farväl till den som har dött. En del skriver brev som de gräver ner vid graven, andra skriver meddelanden på ballonger som de sedan släpper i luften. Det spelar ingen roll om barnet tror att meddelandet kommer att läsas eller inte. Huvudsaken är att barnet får vara delaktigt på olika sätt

”Det viktiga även här är delaktigheten som barnet måste få känna

För de flesta är det viktigt att ta avsked på något sätt, och man kan utgå från att det också gäller barn även om det inte finns något säkert svar. Ju större möjlighet att få ta avsked på det sätt som barnet själv önskar, desto bättre. Det gör det lättare att förstå det som har hänt, så att man på sikt kan acceptera det. Olika ritualer, som att lägga blommor och minnessaker på eller i kistan, kan vara särskilt viktiga för barn och ungdomar.

Barn har lika stor rätt och ofta samma behov som vuxna att delta om de själva vill. Eftersom barn behöver se det konkreta för att greppa situationen och sin verklighet blir det ett sätt att se och förstå vad döden innebär under begravningen. Barn har också rätt att få uppleva gemenskapen med alla de andra som delar sorgen. Om de är väl förberedda och man går igenom det som har hänt och ska hända, hanterar de oftast situationen utan problem.

För barn som är nära anhöriga är det ofta positivt att få komma in och se kistan en stund före själva begravningsakten. Då kan de få tid att förbereda sig och ställa frågor. Om man som förälder väljer att inte ta med barnet är det viktigt att berätta så utförligt som möjligt om begravningen. Annars kan det hända att barnet skapar sig felaktiga fantasier. Det är även bra om man förbereder barnet på att personer som vanligtvis brukar vara glada och prata och ha tid att umgås med barnet nu kan vara ledsna och upptagna av sin egen sorg.

Atle Dyregrov och Elin Hordvik skriver ”Ett dödsfall väcker lätt rädslor för att ännu en katastrof ska inträffa. Denna känsla kan barn och föräldrar ha gemensamt. Både små och stora barn kan uttrycka sin fruktan för att något ska hända med föräldrarna, eller med den förälder som är kvar i livet. De kan även oroa sig för att de själva ska dö. Om ett barn blir mycket ängsligt kan det få ont i magen eller få värk i skuldror, nacke och huvud, som följd av den ständiga vaksamheten och spänningen” (A.Dyregrov och E. Hordvik, Barns sorg, Några råd till familj och vänner).

Detta är som en direkt spegling av hur jag kände det och mådde efter pappas död. Jag var livrädd att mamma skulle försvinna, jag ville hela tiden försöka göra henne glad och nöjd så att hon inte också skulle vilja dö och lämna mig. Jag ville heller aldrig vara ifrån henne eller vårt hus, och varje gång jag skulle sova utanför hemmet så fick jag olustkänsla i magen och längtade hem. Än i dag vid 33 års ålder kan jag få samma känsla i magen av att sova borta, speciellt om det är hos människor som jag inte känner mig helt bekväm med.

En vanlig spontan reaktion när man upplever något traumatiskt ät att omedvetet sära på bildminnet från situationen och minnet av känslan. Det finns de som menar att det här är en försvarsreaktion eftersom det sammantagna minnet just då är allt för skrämmande att ta till sig.  Det man gör då är att man ”låser” sitt minne och sina tankar om händelsen och de negativa känslorna kring den utan att kunna bearbeta det som hänt och gå vidare (http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=308)

Min reaktion var att fortsätta som vanligt, att fokusera på min mamma och att hålla allt inom mig känns som en försvarsreaktion precis som den beskriven ovan. När människor frågar mig idag hur det var när pappa dog, om jag var ledsen, vilken relation vi hade osv är mitt minne bara helt tomt. Jag kommer ihåg korta små bilder av att vi lekte någon gång. Jag kommer ihåg två gånger vi sågs under hans sjukdomsperiod men inget mer. För mig blir detta som beskrivs väldigt tydligt i relation till min egen upplevelse, och det blir uppenbart att mitt minne någonstans är låst kring hur smärtsamt det var att hantera min sorg.

Utvecklingen kring barn och barns medvetande har gjort att man idag betraktar barn som en kompetent person, en tänkande och kännande varelse på ett annat sätt än vad man gjorde förr. Fokus låg då snarare på att sköta om, ge mat och den fysiska omsorgen. Föräldrar skulle bestämma och barn skulle lyda. Jag tycker gränssättningspratet känns alldeles för mycket som att det är den vuxne som bestämmer och barnet ska anpassa mig. För mig vore det oftast bättre att prata om dialog eller samtal. I och med det ökade fokus på barns syn ökar också intresset på att möta barn i olika frågor, bland annat i deras sorgeprocesser. Min mamma har berättat att hon aldrig fick erbjudande om något stöd för mig eller mina syskon när pappa dött, det handlade snarare om att få familjen att gå vidare genom att se till att det var någon som tog hand om mig och satte mat på bordet. Att prata om känslor var inte ett alternativ i den stunden. Där blir det väldigt tydligt hur fokus har skiftat och hur stor del och roll barn idag spelar i det svenska samhället.

Jesper Juul som är en dansk barnpsykolog beskriver att sorgen är det enda som kan återupprätta vår egen inre balans och återskapa rofylldhet. Att inte få vad vi helst önskar, är på ett sätt alltid en sorglig förlust. Det kan vara ett inte särskilt viktigt behov, där sorgen därför enbart märks som en liten besvikelse, eller det kan vara så livsviktigt, att sorgen känns överväldigande. Som barn får många av oss inte möjlighet att bearbeta den stora, mellanstora eller lilla sorgen. De vuxna avbröt med att barnet ska bete sig rimligt och förnuftigt.  Det gör att barnet måste svälja sorgen och istället blir kvar i frustrationen. Det gör att vi utvecklar en mask som visar upp den där förnuftiga fasaden, för att tillfredsställa föräldrarna. Ett av resultaten av denna missförstådda omsorg är, att många vuxna har missat känslan av sorgen. Barns frustration kommer då ibland ut genom med att skrika, skälla ut, beklaga sig och slå, när de inte kan få, vad de saknar. Detta förhindrar dem såklart ofta att få, vad de vill ha, med det lämnar dem ofta otillfredsställda, även om deras omgivning försöker att leva upp till deras krav” (Ditt kompetenta barn, Juul J, Månpocket, 2009).

Denna beskrivning är kanske inte helt i linje med den typ av sorg som jag avser men visar ändå på barns reaktion i samband med att de blir missförstådda av sina föräldrar, att de inte blir bemötta i just det de känner och upplever utan istället tvingas hålla uppe en fasad av något som inte är äkta för att det ska vara hanterbart, och att ingen ska bli obekväm.

Min reaktion på sorgen blev att jag svalde min sorg och fortsatte som vanligt, begravde den utan att bli utåtagerande, gråta, få utbrott osv. Jag fick migrän, spända axlar, ont i magen och problem med att lita på att människor jag tycker om inte ska försvinna och överge mig. Och eftersom jag packade in allt i mig själv var det heller inte någon som såg att jag mådde speciellt dåligt, ingen märkte hur mycket pappas plötsliga död hade påverkat mig, och jag fick heller aldrig en chans att tillsammans med en vuxen bearbeta den sorgen.

Boge & Dige beskriver vikten av att hjälpa barnet att sätta ord på situationen och sorgen för att kunna förstå sin verklighet. På grund av att ingen vuxen kunde göra det med mig, varken i min familj eller i skola och omsorg verkar det rimligt att jag inte fick de rätta verktygen för att förstå och bearbeta min egen sorg. Jag visste att det fanns känslor av obehag som satte sig både fysiskt och psykiskt, men jag fick aldrig hjälp med att sätta ord på allt jag kände, och därmed blir det svårare att bearbeta och släppa.

”Jag har alltid varit väldigt rädd för att pappa skulle besöka mig i drömmar”

Efter att ha läst kring barn och sorgebearbetning får det en helt annan innebörd för mig. Eftersom jag aldrig fick se min pappa när han dog, och ingen heller beskrev hur han såg ut tror jag att det satte sig i mig. Jag kan se nu hur jag då skapade mig min egen bild i fantasin av hur pappa skulle se ut, att jag inte var säker på om han skulle se otäck ut, och det satte sig som en rädsla i mig.

Vidare skriver Boge & Dige beskriver att vid livshotande sjukdomar och dödsfall riktas all energi mot det inträffade och om det då finns barn i familjen kommer deras behov i andra hand. En följd av detta kan bli att barnet känner sig ensamt, eftersom allt känslomässigt och praktiskt fokus ligger på det inträffade. Föräldrar klarar inte alltid av att förhålla sig till barnets känslomässiga tillstånd på det sätt som skulle vara det bästa. Även här känner jag en koppling till hur det var eftersom vi alla var ledsna och mamma var ensam med tre barn blir det svårt för alla inklusive henne själv att få det känslomässiga utrymmet för att sörja och även få stöd i sorgearbetet.

Sorgearbetet består vanligtvis av en stegvis separation, men vid plötsliga dödsfall kan man se att sorgeprocessen tar längre tid än vid ett väntat dödsfall. Personer som i unga år mist en nära anhörig i får i många fall smärtsamma och komplicerade sorgereaktioner när de senare i livet upplever förluster.

Från det att min pappa insjuknade till att han dog tog det tre månader. Oklart om det förloppet skulle definieras som ett plötsligt dödsfall eller inte, men det faktum att hans bortgång gick fort samt att stödet för att hjälpa mig hantera det varken fanns från familjen eller andra nära gör att sorgearbetet försvårades. Problematiken som jag haft därefter, med att separera från människor som jag tycker om, oavsett om det är pga. separationer i förhållande eller dödsfall, kan komma från det faktum att det för mig kändes som en hastig och plötslig död.

Sammanfattningsvis kan jag mycket väl identifiera mig med all fakta som jag har hittat kring barn och deras sorgeprocesser och sorg kan yttra sig. Även beskrivningarna kring svårigheten att bemöta ett barn på bästa sätt, samt svårigheten i situationen som sådan att alla ska få utrymme för sorgbearbetning när det finns en mamma och tre barn i olika åldrar och faser. Jag kan dock se att min sorgebearbetning aldrig har ägt rum och att det fortfarande ligger som ett oläst kapitel i mitt liv, och är övertygad om att jag hade haft en helt annan process ifall någon valt att uppmärksamma mig och min sorg då min pappa dog. En annan viktig fråga som bör ställas till alla familjer som förlorar en förälder eller nära anhörig är: Finns det utrymme för barnets sorg eller måste barnet ta hand om den sörjande föräldern, som i sorgen blivit oförmögen att ta hand om barnets sorg?

Behöver du eller någon du känner stöd och hjälp i att hantera en sorg oavsett om det är förlust av nära och kära eller andra större livsförändringar så finns det hjälp att få. Vi arbetar utifrån den handlingsplan som är skapad i enlighet med Svenska Institutet för sorgbearbetning. Gå in och kolla på vår hemsida för mer info Kontakta oss

Annonser