Ge mig mer av det ”fula” i livet!

Vissa motiveras av glädje, positiva tillrop och reflektioner om det som generellt ses som det ”goda/fina” i livet. Bilder och ord att sträva mot, att vilja nå, att lockas av. Jag motiveras mer av det negativa och cyniska, det som pågår i bakgrunden, det fula men ack så viktiga. Det är något i mig som har svårt att ta till mig för mycket av det glada och positiva på allvar utan att känna att det blir forcerat och tillgjort, som att vi försöker övertyga oss själva om att livet måste vara kantat av dagar av lycka och rosa skimmer. Hela tiden en strävan att bli lite gladare, lite modigare, lite lyckligare, lite mer hälsosam, lite kärare. Att alltid visa upp en sida av livet som pågår 60 % av dagen och lämna de andra 40 % utanför provocerar mig.

Ibland undrar jag vilket som tar mest energi, att försöka blir mer positiv eller att bara acceptera att du inte är just en sån person

Det finns ett syfte evolutionärt med att vi har en cynisk och ifrågasättande ådra i oss. Det fanns en tid när vi behövde vara mer observanta på faror för att kunna försvara våra liv. Det finns också ett syfte med att vissa av oss utvecklade en ökad känslighet mot att lukta, se, höra, observera sin omgivning för att skydda sig och sin familj från faror.

Acceptans är det som har ersatt positivt tänkande för mig, det ordet som står för frigörelse för mig. Och nej, det betyder inte att acceptera att livet är skit och därför förbli passiv för förändring. Du har fortfarande utrymme att arbeta med det du vill arbeta med, men också utrymme att acceptera det som av andra och av samhället anses som negativt och mindre bra, för att frigöra den energin till något som istället tar dig framåt i livet, på den väg som är äkta för dig.

Vinsten med detta kan vara att det inte får dig att gång på gång bli besviken för att du inte lyckades nå upp till det där rosaskimrande idealet idag heller. Vilket ingen gör om vi ska vara ärliga.

Acceptera att vissa saker är jobbigare än andra. Acceptera att du inte kan bli bäst på allt, hitta din grej istället. Acceptera dina fel och brister, utan att tänka att du nödvändigtvis måste ändra på dem. Stå upp för dina gränser istället för att försöka göra andra till lags genom att ständigt kliva över dem. Om du vågar lyssna på din kropp och hjärta så vet du vad som är rätt för dig. Vart du kan pusha och utmana och vart du ska försöka finna frid i just den du är.,

Det du fokuserar på växer, så var sparsam med din energi. Och framförallt var ärlig mot dig själv och andra.

Vi har så svårt att bara låta människor vara utan att värdera. Beskriver jag min kropp som tjock så ska vänner snabbt påpeka att jag är supersnygg ( jo, jag sa inte att jag var ful, utan tjock). Säger jag att det är jobbigt att prata inför folk så ska någon snabbt vara där och erbjuda tips på hur jag kan jobba bort det där ( jag sa att jag inte gillar att prata inför stora folkmassor, inte att jag ville lära mig älska det). Jag är medveten om att detta sägs av välvilja men det visar också att vi är så fasligt rädda för att bara acceptera och älska hur saker, personer är, utan att förändra.

En person som sitter och hyllar sig själv upplevs av de flesta som en dryg och uppblåst person, men sitter man istället och visar upp sina brister så försöker folk övertyga om att det minsann snabbt kan ändras och fixas och vips så blir man så där grym som det är tänkt hela tiden. Jag tycker personligen att det blir lite förvirrande. Hela det här samhället är lite förvirrande i att säga en sak ( för syns skull) och sen göra en annan för att det blir för jobbigt att leva upp till det. Alla äter ju skräpmat, godis, tar kanske en festcigg, svär åt sina barn, blir löjligt svartsjuka ibland, har fula underkläder med hål i osv osv. Vi älskar att se människor som visar brister offentligt, det är befriande, men vi vill ändå själva inte riktigt vara en av dem som visar upp för mycket av det fula i livet. En bild på en pizza kräver minst fyra stycken på en sallad, och en osminkad trött bild kräver tre där du putar för glatta livet.

Men vad är det då som lockar mig generellt i människor.. Jo, det som är på nåt sätt äkta och naket, det kan vara bra eller dåligt, positivt eller negativt och jag tycker man kan se det ganska snabbt. Vad en person tycker är för mig inte lika viktigt som att personen faktiskt vågar tycka och tänka som den vill. Det är befriande för mig. Jag har inte problem med att någon inte tycker som jag, men vågar du stå för det så får du min respekt. Respekt behöver inte betyda att jag tycker att åsikterna är sunda, men att kunna argumentera för sin sak och vara äkta och ärlig mot sig själv tror jag är det som vinner i längden. Den människan tror jag kommer dö med mest frid i själen.

Så följ dina drömmar, men se till att de är dina. Och det är helt okej att lägga upp en bild på det som hör vardagen till, för ALLA delar samma skitiga och stökiga vardagar. Vi bara väljer att klä det med olika filter

/ Emma, Godgrund

 

Annonser