Ge mig mer av det ”fula” i livet!

Vissa motiveras av glädje, positiva tillrop och reflektioner om det som generellt ses som det ”goda/fina” i livet. Bilder och ord att sträva mot, att vilja nå, att lockas av. Jag motiveras mer av det negativa och cyniska, det som pågår i bakgrunden, det fula men ack så viktiga. Det är något i mig som har svårt att ta till mig för mycket av det glada och positiva på allvar utan att känna att det blir forcerat och tillgjort, som att vi försöker övertyga oss själva om att livet måste vara kantat av dagar av lycka och rosa skimmer. Hela tiden en strävan att bli lite gladare, lite modigare, lite lyckligare, lite mer hälsosam, lite kärare. Att alltid visa upp en sida av livet som pågår 60 % av dagen och lämna de andra 40 % utanför provocerar mig.

Ibland undrar jag vilket som tar mest energi, att försöka blir mer positiv eller att bara acceptera att du inte är just en sån person

Det finns ett syfte evolutionärt med att vi har en cynisk och ifrågasättande ådra i oss. Det fanns en tid när vi behövde vara mer observanta på faror för att kunna försvara våra liv. Det finns också ett syfte med att vissa av oss utvecklade en ökad känslighet mot att lukta, se, höra, observera sin omgivning för att skydda sig och sin familj från faror.

Acceptans är det som har ersatt positivt tänkande för mig, det ordet som står för frigörelse för mig. Och nej, det betyder inte att acceptera att livet är skit och därför förbli passiv för förändring. Du har fortfarande utrymme att arbeta med det du vill arbeta med, men också utrymme att acceptera det som av andra och av samhället anses som negativt och mindre bra, för att frigöra den energin till något som istället tar dig framåt i livet, på den väg som är äkta för dig.

Vinsten med detta kan vara att det inte får dig att gång på gång bli besviken för att du inte lyckades nå upp till det där rosaskimrande idealet idag heller. Vilket ingen gör om vi ska vara ärliga.

Acceptera att vissa saker är jobbigare än andra. Acceptera att du inte kan bli bäst på allt, hitta din grej istället. Acceptera dina fel och brister, utan att tänka att du nödvändigtvis måste ändra på dem. Stå upp för dina gränser istället för att försöka göra andra till lags genom att ständigt kliva över dem. Om du vågar lyssna på din kropp och hjärta så vet du vad som är rätt för dig. Vart du kan pusha och utmana och vart du ska försöka finna frid i just den du är.,

Det du fokuserar på växer, så var sparsam med din energi. Och framförallt var ärlig mot dig själv och andra.

Vi har så svårt att bara låta människor vara utan att värdera. Beskriver jag min kropp som tjock så ska vänner snabbt påpeka att jag är supersnygg ( jo, jag sa inte att jag var ful, utan tjock). Säger jag att det är jobbigt att prata inför folk så ska någon snabbt vara där och erbjuda tips på hur jag kan jobba bort det där ( jag sa att jag inte gillar att prata inför stora folkmassor, inte att jag ville lära mig älska det). Jag är medveten om att detta sägs av välvilja men det visar också att vi är så fasligt rädda för att bara acceptera och älska hur saker, personer är, utan att förändra.

En person som sitter och hyllar sig själv upplevs av de flesta som en dryg och uppblåst person, men sitter man istället och visar upp sina brister så försöker folk övertyga om att det minsann snabbt kan ändras och fixas och vips så blir man så där grym som det är tänkt hela tiden. Jag tycker personligen att det blir lite förvirrande. Hela det här samhället är lite förvirrande i att säga en sak ( för syns skull) och sen göra en annan för att det blir för jobbigt att leva upp till det. Alla äter ju skräpmat, godis, tar kanske en festcigg, svär åt sina barn, blir löjligt svartsjuka ibland, har fula underkläder med hål i osv osv. Vi älskar att se människor som visar brister offentligt, det är befriande, men vi vill ändå själva inte riktigt vara en av dem som visar upp för mycket av det fula i livet. En bild på en pizza kräver minst fyra stycken på en sallad, och en osminkad trött bild kräver tre där du putar för glatta livet.

Men vad är det då som lockar mig generellt i människor.. Jo, det som är på nåt sätt äkta och naket, det kan vara bra eller dåligt, positivt eller negativt och jag tycker man kan se det ganska snabbt. Vad en person tycker är för mig inte lika viktigt som att personen faktiskt vågar tycka och tänka som den vill. Det är befriande för mig. Jag har inte problem med att någon inte tycker som jag, men vågar du stå för det så får du min respekt. Respekt behöver inte betyda att jag tycker att åsikterna är sunda, men att kunna argumentera för sin sak och vara äkta och ärlig mot sig själv tror jag är det som vinner i längden. Den människan tror jag kommer dö med mest frid i själen.

Så följ dina drömmar, men se till att de är dina. Och det är helt okej att lägga upp en bild på det som hör vardagen till, för ALLA delar samma skitiga och stökiga vardagar. Vi bara väljer att klä det med olika filter

/ Emma, Godgrund

 

Annonser

Det kommer alltid tillbaka till dig själv

Varför blev jag så där förbannad?

Anledningen till varje jobbig känsla jag har säger något om mig själv. Det kluriga är bara att komma på vad, för att kunna göra dig själv uppmärksam nästa gång den där jobbiga känslan dyker upp och kunna veta varför. För min del och säkert för många andras handlar det ofta om problem med gränssättning. Vi låter det gå för långt innan vi säger ifrån.

Själv är jag en sån där person som gärna vill bli omtyckt, och som kan göra mycket för att någon inte ska känna sig obekväm. Jag tar ansvar för andras känslor. Så mycket att jag ibland fullständigt offrar mig själv och tar på mig skammen för att någon annan inte ska riskera att känna sig dum. Jag förväntar mig också att andra ska göra detsamma för mig och har haft stunder av besvikelse då jag insett att andra inte ser det på samma sätt. Det var betydligt värre förr men det kan triggas igång än idag.

Dessutom skäms jag väldigt lätt för andra människor. Både när någon gör sig rolig på bekostnad av någon annan eller när folk tar mycket plats, pratar om sig själva utan att lyssna in de andra i rummet. Det kryper i hela mig och jag har under åren haft olika strategier för att underlätta stämningen runt personer som riskerar att bli bortgjorda eller sårade. Detta oavsett om personen i sig är en bra eller dålig person, jag vill bara inte ha dålig stämning eller att någon ska riskera att känna sig exkluderad.

Jag låter irritation utvecklas under tid och sedan exploderar jag när jag samlat på mig tillräckligt mycket istället för att ta upp det i den stunden då jag blir sårad, kränkt eller illa behandlad. Vem gynnas av ett beteende där vi försöker ta hänsyn till andra så mycket att vi försakar oss själv och sedan får ett stort utbrott istället.

Vad är det då i att stå upp för sig själv och markera sina gränser som är så fruktansvärt obehagligt? För i slutändan har du ju allt att vinna på det. Du slipper att gå och hålla frustrationen inom dig vecka efter vecka, du får det ur systemet fort. Den som markerar tydliga gränser utåt får också ett tydligare bemötande från andra. Det obehagliga är att det finns risk att bli avvisad, att inte bli tagen på allvar, att det ska bli obekvämt, att någon ska bli ledsen.

De gånger jag inte är tydlig i min uppfostran slutar det med att jag står och skriker rakt ut i ren frustration efter att jag skickat sonen i säng med kläder och utan kvällsmacka och vi fick varken rummet städat, något bra avslut på dagen, och jag kände mig helt värdelös. Jag tassar in på natten och pussar honom lite försiktigt på pannan och viskar att jag älskar honom. Jag kan inte ens stå för min gräns där utan måste nästan be om ursäkt för att jag markerat.

Hade jag markerat direkt vad som gäller så hade jag aldrig arbetat upp mig till den enorma frustrationen av att explodera. Det är inte hans fel att jag är både otydlig, trött och konflikträdd ibland. Det kan bara jag ta fullt ansvar för.

Detsamma gäller i relationer. Ofta känner vi obehag över en kommentar, en situation men funderar istället på det länge och väl istället för att ta upp det. Kanske överdriver jag? kanske hade han/hon en dålig dag? kanske var det mitt sätt att tolka som var problemet? Känslan av att ha blivit ledsen sitter kvar under tiden du funderar och även om du kan lyckas släppa det för stunden så vet du att nästa gång samma situation kommer upp så har du några lagrade erfarenheter som väger över och du blir då istället rasande eller superledsen. Troligen står din partner där och fattar inte varifrån ditt utbrott kom ifrån och du har dubblat din sårade känsla pga du påminns om att du inte stod upp för dig själv från första stunden. Du hade en god intention av att skona din partner från onödiga diskussioner, kanske en liten gnutta av konflikträdsla och så kändes det även lite tryggt att få gå in i offerrollen och säga att ” du gör alltid så där mot mig, både i februari, mars och maj fick jag ta hand om barnen utan att du tog en enda natt”. Du höll igen och sen efter ett tag exploderar 3 månaders uppdämd aggression.

”Förändring sitter inte i att vara perfekt. Förändring sitter i att syna sina brister och vara ärlig med dom”

När jag blir ledsen och besviken på människor så är det 50 % en påminnelse om att jag själv inte står upp för mina behov och känslor och tydligt utrycker dom. Det är inte den andres fel att jag sitter och är irriterad eller besviken. Kommunikation består av både en avsändare och en mottagare, så 50 % av ansvaret ligger alltid på dig oavsett hur du vänder och vrider på det. Om jag vill ha något av min partner, mina barn, mina vänner så krävs det för det första att jag kommunicerar det som är viktigt för mig. Att ”han eller hon borde fatta” är sedan länge förlegat och kommer inte gynna varken din kommunikation, relationen eller din självkänsla. Det gäller att ta kontrollen över dig själv, våga ställa obekväma frågor till dig själv. Varför sätter jag mig i den här situationen? Vad vill jag förmedla som jag inte säger? Vad har jag för personlig vinning i att hålla kvar i ett beteende som inte gynnar mig? Och framförallt: Vad har du att faktiskt vinna på att vara rak och tydlig? Kanske mindre konflikter, bättre självkänsla, bättre kommunikation och mindre bitterhet.

Kom igen, nu kör vi! Jag är med er! Förändring sitter inte i att vara perfekt, förändring sitter i att syna sina brister och vara ärlig med dom.

http://www.godgrund.se