Om ditt barn inte lyssnar, byt strategi!

Hur många gånger har jag inte tänkt att det vore smidigt  om vi alla varit stöpta i samma form, att alla tolkade situationer som jag, att alla tagit in information på samma sätt som jag. Men så ser inte verkligheten riktigt ut, vi är inte likadana och har inte samma behov. Varken vuxna eller barn. Vi vuxna hamnar gång på gång i gruppövningar med syfte att lära oss förstå varandra bättre, vi gör personlighetstester för att se vilka personlighetstyper vi är, vi läser böcker om hur vi formas av både miljö och arv. Allt för att hitta kompromisser, modeller, verktyg för att enklare kunna samspela och förstå varandra.

Varför skulle det vara annorlunda för barn? Varför skulle dom ha lättare att bli bemötta enligt samma modell, förstå saker eller reagera på samma sätt. Varför utgår vi föräldrar ifrån att vi kan använda samma uppfostringsmodeller på alla barn?

Det finns oändligt mycket att säga om hur vi ska få barn att ändra ett beteende, lyssna osv. Många olika skolor, allt från att barn och vuxna ska ses som likvärdiga individer där vi bygger uppfostran kring ett gemensamt utbyte, samarbete och diskussion. Till andra som menar att barn ska betraktas som just barn, och vuxna är dom som lite mer auktoritärt guidar barnet genom att berätta och visa hur man ska bete sig. Oavsett vilket tillvägagångsätt du har i relation till dina barn så är det viktigt att du har så pass stor självinsikt att du kan erkänna när en metod inte ger dig det resultat du vill ha.

Ditt fokus bör vara inställt på att den konsekvens som du använder dig av ska bidra till ett annat typ av beteende hos barnet och att ditt bemötande lär barnet hur man ska uppföra sig i en viss situation. Och ja, jag är medveten om att ibland har vi inte varken tid eller energi att gå runt i detta pedagogiska rosa moln, och ibland orkar vi inte annat än att fly, muta, skifta fokus, bära ut ungen från ICA osv. Men i det stora perspektivet så kan man försöka hålla det pedagogiska tänket i bakhuvudet och välja ut situationer att öva på. Välj en eller två situationer i veckan där ni har återkommande konflikter och där du gärna önskar ett annat beteende från ditt barn. Vi är inte mer än människor men om vi lyckas hålla kvar vid målet om en långsiktig förändring så tror jag att du snabbare kan hitta fokus igen.

Om ditt fokus istället är att visa din rätt, förlöjliga eller skambelägga för att framkalla lydnad tror jag personligen inte att barnet kommer få någon hjälp med att hitta nya förhållningssätt. Risken blir istället att barnet helt låser sig. Du får kanske ett lydigt barn för stunden men han eller hon kommer troligtvis inte förstå vad som gjordes fel eller lärt sig ett alternativt sätt att bete sig, utan bara skrämts till tystnad. Så ännu en gång, vad vill du ha för effekt? Har du rätt metod för att skapa en beteendeförändring?

Den som straffar ett barn har avsikten att låta barnet lida i syfte att lära honom/henne något. ”Du gjorde inte som jag ville och därför straffar jag dig med något som du ogillar. Tills nästa gång har du förhoppningsvis lärt dig att det är bättre att göra som jag vill”

Om du istället uttrycker dina egna gränser berättar du något om dig själv. ”Det här beteendet tycker inte jag är okej och det tänker jag inte acceptera pga detta och detta. Det här är viktigt för mig” Du uttrycker ett behov och visar på kopplingen mellan känslor, beteende och gränser.

Det finns en väldigt viktig poäng här anser jag. Det är en enorm skillnad på vad vi lär våra barn genom hur vi pratar med dom och hur vi markerar, som kommer vara nyckeln till om de lär sig på kort eller lång sikt, samt om de förstår varför vi som vuxna markerar. Det är grunden i att skapa trygga och kloka individer, istället för rädda och skamfyllda.

Personligen gillar jag inte straff ( det är inte detsamma som gränssättning eller att visa konsekvens av ett handlande). Men som många andra har jag också vart där att jag straffat till höger och vänster i ren desperation och ofta utan någon som helst koppling till det som hänt. Dragit in godis, tagit bort skärmtid, tvingat honom ringa upp både barn och föräldrar och skämmas, skällt och skrikit. Gång efter gång efter gång. Efter månader så fick jag och min sons pappa ändå inse att detta funkar inte, inte på vårat barn. Han lär sig inte ett annat beteende genom den konsekvensmetod vi hade. Vi var tvungna att byta. Vi upptäckte att mycket av de svårigheter han hade var kopplade till hans explosivitet. Och har han en svårighet så lär svårigheten inte försvinna för att man skriker, hotar eller tar bort hans godis i ett år. Samma situation nästa gång kommer skapa samma svårighet och utlösa samma beteende och leda till samma straff. Och konsekvensen av detta? Han kommer känna sig helt jävla värdelös för vi straffar honom för något han ändå inte kan hjälpa istället för att bygga upp honom där det behövs och lära honom ett alternativt sätt. Jag vill ännu en gång poängtera att det inte handlar om att sluta markera, sluta att visa att alla får ta ansvar om vi gör något fel, eller gör illa någon. Bara att det finns olika sätt att göra detta på.

Vi bytte till positiv förstärkning för att skifta fokus till det som var bra istället för det som inte fungerade. Vi införde belöningssystem som ett sätt att sporra honom. Även här var ju tanken god men resulterade i att vi utgick ifrån att han alltid kan styra sina impulser och att han ska kunna välja rätt väg om han får tillräckligt mycket motivation. Samma tänk som med bestraffningar men bara en annan ingång. Hans svårigheter med impulskontroll försvinner inte bara för att han får köpa ett nytt spel utan hela belöningssystemet blev snarare en påminnelse om att han inte kan lyckas hantera sig själv.

I det lågaffektiva bemötandet hittade vi den strategi som jag anser fungerar bäst, inte i alla situationer men i många. En metod som bygger på att involvera barnet och samarbeta, och på det sättet få honom/henne att få hjälpa till att lösa situationen. Det bygger på att barnet känner sig hörd och respekterad vilket bidrar till en ökad motivation. Troligen har barnet fått mycket skäll för samma situation tidigare så att faktiskt bli lyssnad på kan skapa en ingång till förändring. Oftast kan du få ganska kloka förslag från barn hur de själva anser att ett problem bör lösas. Exempelvis:

” Du, jag tycker det känns så tråkigt att vi alltid ska bråka när du ska gå och lägga dig. Det slutar alltid med att både du och jag skriker på varandra. Tycker inte du också att det är jobbigt?”

” Jo, men det är för att du tjatar på mig hela tiden och tvingar mig att avsluta varje gång jag är mitt i mitt program eller spel”

”Okej, så hur hade vi kunnat göra för att du inte ska bli så arg varje kväll och att du faktiskt går och lägger dig utan att jag behöver tjata på dig?”

”Låt mig få avsluta det jag håller på med”

” Okej då gör vi så här, om jag säger till dig kl 19:00 att det snart är dags att gå och lägga sig så har du tillräckligt med tid att kolla eller spela klart och sedan avslutar du när du är färdig. Känns det rättvist?”

” Ja det funkar”

” Då testar vi det i en vecka för att se om vi minskar bråk och tjat, okej?”

” Visst”

Så tänk om , våga tänka nytt. Vad vill ni uppnå? Hur vill ni att vardagen ska se ut? Vad vill vi lära våra barn? I en dialog kan du också lyckas bena ut ditt barns svårigheter bättre än om du bara slitit datorn hur händerna på barnet och sagt att ”Nu räcker det, in i sängen med dig!” Är det som ovan exempel en svårighet för att avbryta aktiviteter, kanske att vara flexibel, sättet du som vuxen pratar på eller en oförmåga att kompromissa.

Jag prövar mig fram fortfarande och vissa situationer kräver mer samarbete medan andra kräver en mer auktoritär gränssättning. Det viktiga är att våga lyssna in och prova nya metoder och inte låsa dig i att du skulle vara en sämre förälder för att just ditt barn inte svarar på det som kanske funkar för 8 av 10 barn. Tänk återigen på dig själv. Jag personligen har väldigt svårt för auktoritär kommunikation, så vill någon få med mig på deras sida i ett projekt eller i en dialog så behöver personen bemöta mig på ett helt annat sätt för att vinna min tillit och respekt. Jag blir som en trotsig tonåring och vill definitivt inte göra som den personen vill. Samma gäller för ditt barn. Alla är olika och behöver olika.

Kan vi titta förbi det bråkiga beteendet och se vad han/ hon försöker signalera, och vad för konsekvens som faktiskt hjälper till ett nytt beteende som på lång sikt ger barnet en bra självkänsla och dig effektiva verktyg i vardagen att hantera jobbiga och bråkiga situationer.

Lycka till! Nytt år, nya tag.

Välkommen in på http://www.godgrundsamtal.se, alt Explosiva barn på Facebook för att få hjälp och stöd i din föräldraroll.

Annonser

Explosiva barn är inte ouppfostrade!

Det finns många uttalade och outtalade normer kring hur man ska bete sig för att uppfattas som god, glad, ordningsam, väluppfostrad osv. Så även för barn. Det sitter starkt präntat i oss att vissa beteenden är en självklarhet, och därmed är det slutdiskuterat.

Titta mig i ögonen när jag pratar med dig! Ge mig en puss! Krama nu mormor när du fick en så fin present! Nu sitter du här och är social när vi har massa folk på besök! Sitt still på stolen och titta rakt fram, annars lyssnar du inte!

Men vad händer om man inte kan infinna sig i den där mallen, om man inte mår bra av det som andra förväntar sig eller om man blir arg över saker som andra kanske har svårt att förstå, om kraven på dig inte står i rimlig proportion till vad du faktiskt kan leverera i vardagssituationer. Det kan tyckas banalt och att barn faktiskt bara borde skärpa till sig. Men ber du en person som har svårigheter att gå, sluta tramsa sig och slänga kryckorna och gå normalt? Nej. Så varför är vi så hårt dömande mot de svårigheter som inte syns på ytan.

Det handlar om att vissa barn inte har utvecklat den förmåga som krävs för att hantera de krav på flexibilitet som ställs på dem i vissa vardagssituationer. När kraven blir för höga kan de inte hitta hålla sig lugna, tänka klart och hitta lösningar på problem. De har dessutom svårt att hantera den frustration som situationen framkallar. Detta leder ofta till utbrott. De gör så gott de kan för att hantera situationen utifrån de förutsättningar de har.

Explosiva barn är oftast känsliga på en mängd olika sätt. De kan ha en sensorisk känslighet för sömmar, vatten, lappar. Det kan upplevas som ett fysiskt obehag att faktiskt ta en dusch i vissa fall. Många upplever förändringar som svårt. De här barnen bygger oftast upp stora världar i huvudet för att skapa sig en bild över en situation, hur ska det bli, vad ska de ha på sig, vad ska man äta där, hur ska vi komma dit osv. När då sedan något ruckas eller inte blir så som de tänkt sig uppstår en krock inombords och en orolig känsla av att ha tappat kontrollen. Det kan finnas smaker, ljud och lukter som upplevs störande och som skapar en stress i barnet.

Varför kan hon inte bete sig bra hela tiden?

Det kan tyckas frustrerade att vissa situationer fungerar vissa dagar men andra inte. Varför kan barnet inte bara bete sig bra hela tiden? Det funkade igår, varför funkar det inte idag? Om de hade kunnat så hade de även gjort det. Vissa dagar, precis som för oss vuxna, finns det bättre förutsättningar för att hantera stress och obehag, men efter en dålig natt, oro, någon trängde sig före i kön till lunchen osv så har konton laddats till max och situationen kan lätt tippa över.

Strukturer och rutiner kan vara avgörande för att barnet ska känna sig tryggt och kunna hantera de övriga yttre påfrestningar som finns i skola, hem, socialt osv. Många har ofta väldigt hård press på sig själv och även en låg självkänsla, som ofta kan mynna ut i självhat och en känsla av att aldrig lyckas. Många gånger kan detta bero på att kraven som vi och dem sätter på sig själva inte står i rimlig proportion till vad de faktiskt har förmåga att kunna leverera. Hur hade du själv känt om du varje dag kommit till jobbet och fått uppgifter som du inte haft varken kompetens eller förutsättningar att lösa, och sedan blivit utskälld för att du inte hade förmågan. Jag tror inte att du hade lämnat jobbet med en känsla av att du lyckats den dagen. Denna känsla är något som explosiva barn får uppleva dagligen då de pressas till att klara av situationer som de redan vet att de kommer misslyckas med. Här blir kravanpassning en superviktig del för att hjälpa barnet att sätta förväntningarna på en sådan nivå och anpassa situationen på ett sådant sätt att det blir möjligt för barnet att känna sig kompetent och lyckad.

Det är många gånger min son suttit totalt utmattad efter ett utbrott, fylld av både ånger för den kompisen som råkade komma i vägen, besviken över att han ännu en gång inte lyckades behålla sin impulskontroll, fysiskt slut för att han ansträngt sig in i det sista för att behålla lugnet. Irriterad och ledsen över att det inte är någon annan som ser varför han blev så arg.

Allt är inte som det ser ut!

Explosiva barn är känsliga för yttre omständigheter och krav i större utsträckning än andra barn och ligger därför väldigt nära kaoskurvan hela tiden och pendlar på gränsen till ”känslooverload” oftare än andra barn. Det du ser och bedömer är kanske ett otrevligt svar på tal när du bara väldigt snällt frågat om han/hon kunde plocka upp gympapåsen, eller en sur och uppkäftig uppsyn direkt när barnet vaknar, eller ett utbrott där du själv står frågande kring vad det var som hände. Om du då går tillbaka till tanken ” han/hon gör så gott hen kan hela tiden för att hantera situationen så kommer du snabbare till rätt fokus. Du har ingen aning om barnet legat vaken i omgångar och oroat sig för läxan som kanske inte blivit gjord, eller om mamma kommer ihåg att ta med hjälmen imorgon eftersom det är byte till pappavecka. Du vet inte om barnet blivit tillsagd 10 ggr att sluta sitta och gunga på stolen, men ändå inte fått gå ut och springa av sig. Du vet inte om barnet inte fått frukost. Du vet inte om det hänt något oförutsett i planeringen på skolan som gjorde att de inte kunnat ha just den där lektionen som han/hon längtat efter så mycket hela veckan. Det finns så många olika orsaker till ett utbrott, en smäll, en inlåsning på toaletten, ett otrevligt tilltal. Kanske har detta laddats på under hela natten eller hela dagen och släpper när ni väl kommer hem. Det du ser är inte alltid hela sanningen, så sluta med dömandet och utgå ifrån att det oftast finns en förklaring där bakom. Jag lovar dig att det gör att du snabbare hjälper både dig själv och barnet tillbaka till lugnet.

Den sociala skammen bidrar till mycket negativ stress för både föräldrar och barn. Jag jobbar ständigt med den biten och är långt ifrån i hamn. Det tog mig själv många år att inte känna mig dum när min son inte vill vara fysiskt med människor. Det är en outtalad norm i samhället att om man tycker om någon så kramas man. Om du säger hej så kramas du. Om du får något och säger tack så kramas du. För någon som hatar fysisk närhet och snarare känner det som ett fysiskt övergrepp är det viktigt att denna integritet respekteras utan skambeläggning från vuxna. Det uppfattas som slarvigt att inte styra in sina barn i den där sociala fållan av likasinnade. Idag kan jag stå upp inför honom och andra att han absolut inte behöver kramas, och ingen ska slänga någon bitter kommentar efter honom eller mig för det. Hans kropp, hans val!

Är curling verkligen det värsta som kan hända?

Allt man gör får ju ställas i proportion till syftet, det du vill åstadkomma med handlingen. Om ditt barn blir servad lite extra dagar då energin helt är i botten, om man lagar favoriträtten några gånger för mycket (för då vet du att han/hon iaf äter ordentligt och minskar blodsockerfall, som bidrar till utbrott), om du hjälper till med läxor eller städningen för att han/hon ska ha lättare att klara av de andra utmaningarna så har du gjort ett aktivt val som gynnar barnet, troligtvis dig med och kanske hela familjen. Då kanske det kan få vara okej att andra ser dig som en curlande förälder. Jag är själv uppväxt med att ha en mamma som gjorde väldigt mycket åt mig, men fick sen ganska tidigt lära mig att ta mycket eget ansvar och växte genom det och jag lovar att jag idag både kan laga mat, städa och vara en socialt godkänd människa 🙂 Så släpp lite av kraven du känner från andra och lita på känslan du har till varför du gör som du gör. Om barnet i slutändan gynnas av det kan det faktiskt vara värt det, men gör det av rätt anledning.

Det som kan uppfattas som curling kan faktiskt vara en utarbetad genomtänkt strategi för att ge barnet de absolut bästa förutsättningarna för att känna sig kompetens, lyckad, lugn och i fas med omgivningen.

För vems skull? Vems förväntningar är det som ska tillfredsställas?

Är det mina eller barnets. En solsemester, skidsemester räknas ju ur en vuxens perspektiv som något roligt, nåt som inte kan gå fel. För den här typen av känsliga barn kan det istället innebära en total rubbning av rutiner, nya intryck, mat som känns ny o obehaglig, sand som svider mot kroppen för att de oftast är sensoriskt känsliga. Den totala maktlösheten i att hela världen ruckas för en vecka. En superhärlig upplevelse kan för en annan person vara fruktansvärt o nära på ett övergrepp. Oftast slutar det också med att vi blir besvikna och irriterade över att barnet är otacksamt, sur, krångligt osv. Vi undrar varför det bara helst vill sitta inne på hotellet med wifi o äta samma pizza varje dag. Men i barnet värld gjorde det bästa han/hon kunde för att hantera förändringen.

Om du inte får ett annat utfall byt strategi!

Vill vi ha förändring, få med er barnet. Auktoritet funkar inte i alla situationer och kan ofta göra mer skada än nytta. Dessa barn behöver ofta förstå, bli delaktiga och få möjlighet att vara en del av lösningar. Att bara skälla fungerar sällan på dessa barn och kan istället skapa värre utbrott, och i längden leda till ännu sämre självkänsla.

Det som fungerar på 90% av alla barn fungerar inte på de övriga 10%, kom ihåg det!!

Till er som får ”goda råd”. Du vet det bästa för ditt barn, så försök ignorera kommentarer som ” var hårdare, visa vem som bestämmer, vad jobbig han/hon är! varför vill han/hon inte krama sin mormor/farmor, osv, det där beteendet hade jag aldrig accepterat, hårdare straff så lär han sig”

Stå upp för ditt barn o försök strunta i den sociala pressen och alla kommentarer.  

Hjälp finns att få, och det finns MASSOR av barn och föräldrar som kämpar i vardagen precis som du. Genom att dela historier, igenkänning, få skratta åt situationerna som kan uppstå, kan du får en styrka i att känna dig trygg i dina strategier utan att lika lätt känna skammen.

Emma Johansson, www.godgrundsamtal.se