Mina barn och andras ungar

Toppar och dalar, kärlek och hat, skratt och gråt. Allt detta ryms i en bonusfamilj i en enda salig blandning där man ibland inte ens fattar hur snabbt det kan gå från lek till att någon får en dörr i huvudet eller en spark på pungen.. Det är som att följa en hockeymatch och hela tiden försöka se vart pucken är, och ständigt titta åt fel håll. Man har precis smugit in i sovrummet med sin laptop för att i 10 min få skriva ett mail i lugn och ro, när man hör JAG ÄR FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRDIG!!!! I bästa fall. Och i värsta fall ”Jag vill aldrig mer att ni ska komma hit, du är fan dum i huvudet!!!! Suck… Springa, släcka, medla, trösta. Och däremellan mata, diska, tvätta, plocka, underhålla, mysa. Vid det här laget är vi oftast så trötta, inte bara på barnen, utan på varandra så det mest suras i alla hörn. Ja, vi är inte så mogna när det kommer till kommunikation 🙂

Och så är det ju det här med att inte ha biologiska band till varandra. När konflikter uppstår så är det lätt att fly in i MINA BARN OCH ANDRAS UNGAR. Det som ligger en närmast om hjärtat, det man försvarar med näbbar och klor är ju just sina barn. Den största utmaningen är just det, att lägga ner prestigen kring det och lyssna in alla. Att trots att ens inre skriker att DITT barn beter sig mest illa just nu, kunna vara vuxen och inse att alla barn är skitungar ibland. För vill man leva ihop, finns det faktiskt ingen annan väg att gå. Det är bara att in i alla dessa diskussioner för att förhoppningsvis komma ut på andra sidan i en lite mer samlad trupp.

Trots sura miner och berg och dalbana så finner barnen sina konstellationer mer och mer, och tillfällena blir fler och fler där jag möts av en hand i min, där vi ligger allihopa och skrattar åt något snoppskämt så tårarna rinner. Stunder där man hittar barnen nära i soffan under en filt och kollar på film, eller gör volter på studsmattan. Frågan om när de får ses igen. Att hans dotter vill sova nära mig eller att min son längtar efter att få tid i skateparken ihop med honom. Jag iakttar och suger i mig dessa stunder. Sparar dom i mitt huvud. Alla små kommentarer, alla situationer där vi trivs och mår bra för att kunna vara den vuxna i de situationer där någon hatar nån annan. Livet.
Jag som person är en enda stor känslostorm, har alltid varit. Och nu har jag fått en bonusfamilj som också är en enda stor berg och dalbana. Precis som med mig gäller det att försöka hushålla med energin och se till att man hittar en balans där alla kan få växa och vara sig själva, men synka in sig i en grupp, en ny grupp. Vi vuxna borde inse mer att barnen har inte bett om denna nya sammansättning av människor, de har inte själva fått välja. Det är våran uppgift att visa respekt och förståelse för det. Inte bara klampa in och kräva massor av barnen. Ibland är faktiskt att vara vuxen att lyssna in barnens behov mer. Vi jobbar på det, det är en utmaning men inte en omöjlig sådan ❤

/ Emma, Godgrund

Annonser