Ifrågasätta eller finna sig?

Som jag pratat om innan så fungerar en traditionell uppfostran på 90 % av alla barn. Där lyssnar dom oftast på dig som förälder, gör oftast som de blir tillsagda, blir straffade eller belönade utifrån beteendet och får därefter oftast ett annat, enligt föräldrarna, mer önskvärt beteende. Jag tar bort ditt godis i 2 veckor och sen gör du inte om det. Jag var ett sånt barn, jag lyssnade, jag reste på mig för äldre utan att vilja veta varför jag förväntades göra det. Jag tackade och tog i hand. Jag var snäll mot mina vänner. Jag var tyst och stilla i miljöer som krävde  det. När läraren röt i eller en vuxen sa till på skarpen blev jag så rädd så jag aldrig gjorde om det. Jag tog sönder en glasflaska en gång ihop med en vän. Min mamma tvingade oss gå och städa undan och jag krossade aldrig en flaska igen eller för den delen skräpade ner.

Men de andra 10 % av alla barnen då? Jag säger inte att du inte kan få dessa dit du vill, att greppa vad som är rätt och fel, men du kommer få slita mer längs vägen, håret blir kanske gråhårigt lite tidigare 🙂 Från det att min son kunnat prata har han velat ha förklaringar på precis ALLT. Han vill veta varför det förväntas att man ska göra vissa saker. Det som är rättvist för mig är inte alltid rättvis för honom. Det som är en god sak för mig är det kanske inte för honom och tvärtom. Det krävs ett helt annat mindset för att nå dessa barn och få med dem på banan. De vuxna som kommit nära honom i skola intygar alla samma sak, han är smart, han har förklaringar, han kan debattera för sin sak och förstår han bara syftet med varför man ska göra något så är det inga problem. Men det kräver en vuxen som är intresserad av att möta honom, lyssna på honom. Efter det kan man vara bestämd men han behöver dialogen.

Jag tror vi alla kan hålla med om att vi vill få gensvar på det vi säger, vi vill ha lite harmoni i vardagen och inte fylla dagarna med skrik och total anarki. Vuxna måste få vara vuxna och barn få vara barn, med allt det innebär. För att vi ska orka, och för att det ska vara lugn och ro mellan varven.

Det finns en oskriven självklarhet kring mycket och ibland vet vi nog inte själva varför vi envisas med att upprätthålla den. Ta en sådan sak som att säga förlåt. Vuxna tvingar barn att säga förlåt direkt i stundens hetta, innan vi vet vad som hänt från båda håll, innan barnen fått lugna ner sig, innan de hunnit reflektera över vad som hänt och vad de gjorde fel. Budskapet blir att bara göra saker för syns skull, och att inte båda barnen är värda att bli hörda kring vad som var den utlösande faktorn.

Att istället låta ett barn får stå till svars och be om ursäkt när de faktiskt menar det, när de insett att det de sa eller gjorde sårade någon. Att få en ärlig ursäkt är för mig så många gånger mer värt än att det bara kastas ut direkt i stunden. Vi är så rädda för att vänta, att någon ska kunna säg att vi som vuxna inte agerat osv. Vi SKA agera, barnen SKA få ta ansvar för sina konsekvenser, inget snack om saken, det är inte en fråga om utan när. Men HUR vi gör det kan se väldigt olika ut och där behöver vi nog reflektera en vända till.

Annonser

Publicerat av

godgrund

På Godgrund arbetar vi med personlig utveckling och psykisk och fysisk hälsa med kognitiv coaching, sorgbearbetning och taktil stimulering som verktyg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s