Varför måste jag välja?

Har du någonsin upplevt att du är låst i en roll som du kanske inte vill ha, har växt ifrån eller är för snäv för att du ska känna dig bekväm där?

Jag kan ofta uppleva som att jag måste välja sida, välja roll, välja åsikt och hålla mig till det som jag tilldelats. För annars uppstår förvirring i vilket fack människor ska sätta mig. Men vem vill egentligen skapa sig sin åsikt och hålla fast i den tills vi dör? Är inte just utveckling det motsatta? Att våga ompröva sig själv, våga hitta nya förhållningssätt till sig själv, andra och samhället vi lever i. För mig blir det lite motsägelsefullt och det är väl en av anledningarna till att jag inte riktigt känner mig så hemma i mitt eget land, för här känner jag en press på att foga in mig i en fålla och stanna där. Det kan handla om allt från kvinnlighet, hållbarhetstänk, politik, relationer, syn på pengar.

Alla roller inte enbart tilldelade av andra, av ett samhälleligt tryck. Det finns en hel del aspekter av detta som jag själv tilldelat mig på grund av vilka värderingar och erfarenheter som jag har med mig genom min uppväxt.

Ta kvinnlighet som ett exempel. Jag har fortfarande idag en inre konflikt i mig själv kring kvinnlighet. Jag trivs i det som anses stereotypt kvinnligt men kan inte riktigt stå för det. Varför?

Å ena sidan ska det vara okej att välja vad jag som kvinna vill göra, se ut, satsa på. Det är ju på något sätt grundpelaren i feminism för mig. Det fria valet utan påtryckning. MEN om jag då erkänner för mig själv och andra att jag trivs i roller som anses som förlegade i den gamla kvinnorollen vad hände då med det fria valet och feminismen? Får jag välja att bli försörjd av min man och vara hemmafru utan att ses som korkad? Får jag välja att sköta all städning hemma utan att betraktas som utnyttjad? Får jag välja att bli bilmekaniker utan att betraktas som manlig eller lesbisk? Får jag välja att operera brösten utan att bli satt i facket av att det är det patriarkala trycket som styr mig? Får jag välja att inte raka mig utan att bli betraktad som militant manshatare? Jag vet inte… Jag vet bara att det är en filosofiskt viktig och intressant diskussion. Vissa roller anses fortfarande som svaga, mindre värda och inte bara av män utan av kvinnor. Det finns ett generellt förakt mot att som kvinna välja att gå en viss väg, eller göra en viss typ av sysslor hemma eller karriärmässigt eller se ut på ett visst sätt. Jag är själv en av dem som sitter på massor av förakt mot andra och mig själv.

För mig har alltid manlighet uppmuntrats. Jag är uppväxt med två bröder och lärde mig ganska fort att de betraktades som starka, kompetenta, kunniga och mer dugliga och jag var söt. Utseendet blev det som bekräftade mitt värde tidigt. Men någonstans gillade jag inte det. Eller rättare sagt så kunde jag inte njuta av mitt utseende eftersom jag inte samtidigt hade andra egenskaper att luta mig mot för att se mitt egenvärde. Det flickiga som jag tidigt gillade, gjorde jag stark revolt emot när jag flyttade hemifrån och jag kunde inte riktigt identifiera mig, jag ville ta avstånd från det som tidigare gett mig uppmärksamhet.

Jag blev snabbt en stark tjej, en pojkflicka som ville in på manliga arenor hela tiden och hävda mig. Ville få erkännandet att jag minsann var exakt lika bra som killarna. Det har suttit starkt i mig, och har präglat mig och mina kärleksrelationer genom åren. Jag har varit den starka och inte tillåtit en man som ska ”ta hand” om mig utan jag klarar mig själv alldeles utmärkt själv. Kvinnor som låter sig själva tas om hand av en man har jag sett som svaga. Detta börjar dock sakta lösas upp, för jag ser nu vad som ligger bakom allt, och jag kan också se att jag förnekat mig själv rätten att vara den kvinna som jag vill. Att jag förnekat mig själv rätten att njuta av att bli omhändertagen. Att jag kan se positivt på manligt och kvinnligt och inte slå bort det enbart som en social konstruktion. Att det finns positiva skillnader som gynnar oss och som gynnar en relation om man tillåter det, vilket jag tidigare inte gjort.

Någonstans under alla principer och åsikter finns rädslan. Rädslan att inte vara tillräcklig. Rädslan att tvingas omformulera vad man står för. Och vad ska då andra tycka och tänka? Och vad tycker jag själv om den kvinnan jag vill vara? Om jag samtidigt trivs i roller som jag föraktar, då finns det anledningar till att fundera en vända till. Skam, skuld och rädsla hindrar oss människor från att nå de drömmer vi har, bli de personer vi vill bli.

Detta snäva lilla landet med så mycket åsiktskorridorer kan ibland vara svårt att passa in i utan att stöta sig med någon, men det finns ett högre värde och välbefinnande i att komma på vem man själv är och vill vara. Vi har ju trots allt bara detta livet…Var precis den kvinnan eller mannen du vill, och försök att vara det utan att be om ursäkt.

All respekt och kärlek/ Emma

http://www.godgrundsamtal.se

Annonser

Publicerat av

godgrund

På Godgrund arbetar vi med personlig utveckling och psykisk och fysisk hälsa med kognitiv coaching, sorgbearbetning och taktil stimulering som verktyg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s