Mina barn och andras ungar

Toppar och dalar, kärlek och hat, skratt och gråt. Allt detta ryms i en bonusfamilj i en enda salig blandning där man ibland inte ens fattar hur snabbt det kan gå från lek till att någon får en dörr i huvudet eller en spark på pungen.. Det är som att följa en hockeymatch och hela tiden försöka se vart pucken är, och ständigt titta åt fel håll. Man har precis smugit in i sovrummet med sin laptop för att i 10 min få skriva ett mail i lugn och ro, när man hör JAG ÄR FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRDIG!!!! I bästa fall. Och i värsta fall ”Jag vill aldrig mer att ni ska komma hit, du är fan dum i huvudet!!!! Suck… Springa, släcka, medla, trösta. Och däremellan mata, diska, tvätta, plocka, underhålla, mysa. Vid det här laget är vi oftast så trötta, inte bara på barnen, utan på varandra så det mest suras i alla hörn. Ja, vi är inte så mogna när det kommer till kommunikation 🙂

Och så är det ju det här med att inte ha biologiska band till varandra. När konflikter uppstår så är det lätt att fly in i MINA BARN OCH ANDRAS UNGAR. Det som ligger en närmast om hjärtat, det man försvarar med näbbar och klor är ju just sina barn. Den största utmaningen är just det, att lägga ner prestigen kring det och lyssna in alla. Att trots att ens inre skriker att DITT barn beter sig mest illa just nu, kunna vara vuxen och inse att alla barn är skitungar ibland. För vill man leva ihop, finns det faktiskt ingen annan väg att gå. Det är bara att in i alla dessa diskussioner för att förhoppningsvis komma ut på andra sidan i en lite mer samlad trupp.

Trots sura miner och berg och dalbana så finner barnen sina konstellationer mer och mer, och tillfällena blir fler och fler där jag möts av en hand i min, där vi ligger allihopa och skrattar åt något snoppskämt så tårarna rinner. Stunder där man hittar barnen nära i soffan under en filt och kollar på film, eller gör volter på studsmattan. Frågan om när de får ses igen. Att hans dotter vill sova nära mig eller att min son längtar efter att få tid i skateparken ihop med honom. Jag iakttar och suger i mig dessa stunder. Sparar dom i mitt huvud. Alla små kommentarer, alla situationer där vi trivs och mår bra för att kunna vara den vuxna i de situationer där någon hatar nån annan. Livet.
Jag som person är en enda stor känslostorm, har alltid varit. Och nu har jag fått en bonusfamilj som också är en enda stor berg och dalbana. Precis som med mig gäller det att försöka hushålla med energin och se till att man hittar en balans där alla kan få växa och vara sig själva, men synka in sig i en grupp, en ny grupp. Vi vuxna borde inse mer att barnen har inte bett om denna nya sammansättning av människor, de har inte själva fått välja. Det är våran uppgift att visa respekt och förståelse för det. Inte bara klampa in och kräva massor av barnen. Ibland är faktiskt att vara vuxen att lyssna in barnens behov mer. Vi jobbar på det, det är en utmaning men inte en omöjlig sådan ❤

/ Emma, Godgrund

Annonser

Vikten av att göra statements

Då sätter vi igång igen då lagom till valet.. att identifiera den goda och den onda människan, för ni visste väl att det bara finns ett rätt och ett fel ;). Det är inte helt ovanligt att vilja göra statements på sociala medier. Det kan vara på allt ifrån din profil på dejtingsidor till facebook. ”Om du tycker något av följande behöver du inte bemöda dig att skriva till mig”. Eller, ”om du har följande syn eller röstar på följande parti kan du ta bort mig som vän” osv osv. Jag vet inte om det har med ålder eller personlighet att göra, eller om det bara är rädslostyrt. Jag kommer ihåg när moderaterna kom till makten 2010 och vi alla satt och sörjde för det skulle innebära att alla med invandrarbakgrund skulle bli tvungna att lämna landet, bland annat några av våra nära vänner. Jag ringde vänner som hade röstat blått och var i upplösningstillstånd efter att ha sett Michael Moores dokumentärer och var övertygad om att allt bortom den röda gränsen var av ondo. Det är lite roligt att tänka på idag, när jag nästan helt struntar i politik utan försöker se på handlingar. Handlingar i vardagen som visar på om du har ett rent, gott och ärligt hjärta snarare än vad du utger dig för att vara genom partipolitisk tillhörighet. För helt ärligt finns det en stor dos av hyckleri hos dem alla.

I en värld som finns till största delen på nätet så är det väldigt mycket lättare att tycka en massa men kanske göra desto mindre. Idag drivs jag av diskussion kring olikheter och lägger ingen vidare vikt vid åsikter så länge du kan ha en respektfull dialog med mig. Jag drivs mindre och mindre av rädsla. Kan ju dock inom vissa områden bli förbannad och upprörd, men kommer då tillbaka till att ifrågasätta min rädsla. När jag och min pojkvän har diskussioner kring barn och jämställdhet så kan jag väl milt sagt säga att vi har olika åsikter och jag kan ganska lätt låta mig bli provocerad av honom och hans resonemang. Rädslan för min del ligger ju i tanken att jag vill bilda familj med den här mannen och vill försäkra mig om att vi hittar en gemensam grund att stå på som bygger på respekt och att vi kan mötas i det praktiska. Det är inget som säger att vi inte kommer kunna göra det men min rädsla kickar igång och hade ju så klart varit mindre om jag blivit kär i en man men exakt samma värderingar. Men att vi ideologiskt eller värderingsmässigt går åt olika håll i den diskussionen är mindre viktigt om vi ändå hittar ett sätt i vardagen som funkar där vi båda är tillfreds. Är det omöjligt då? Att hitta gemensamma vägar trots olika sätt o se saker på? För min del upplever jag att det finns två sorters människor, de som tycker väldigt mycket och gör väldigt lite. Och de som gör väldigt mycket och inte bryr sig om att tycka så mycket. Sen finns det kanske de som både gör och tycker, men jag upplever att den klicken människor är rätt liten. Så för att komma ner till kärnan så kanske det viktigaste inte alla gånger är vad människor säger sig tycka utan hur de faktiskt agerar. För vi vet ju alla att det är väldigt lätt att utge sig för att vara en person som man strävar emot att vara, snarare än den man är. Så hur skulle det vara om jag bara stod för den jag var. Jag är inte där än, jag letar fortfarande i vissa frågor kring vad som är viktigt men vissa saker blir mindre och mindre viktigt vilket också är en hjälp för mig att gå mot min väg, det som känns sant och meningsfullt för mig. Om sen någon inte vill ha mig som vän eller dejta mig pga hudfärg, kön, politisk tillhörighet, åsikter eller annat, så får det vara så. Det som är sant för en själv kommer alltid vara rätt. Ibland kanske vi ska ifrågasätta vår rädsla snarare än personer.

Ifrågasätta eller finna sig?

Som jag pratat om innan så fungerar en traditionell uppfostran på 90 % av alla barn. Där lyssnar dom oftast på dig som förälder, gör oftast som de blir tillsagda, blir straffade eller belönade utifrån beteendet och får därefter oftast ett annat, enligt föräldrarna, mer önskvärt beteende. Jag tar bort ditt godis i 2 veckor och sen gör du inte om det. Jag var ett sånt barn, jag lyssnade, jag reste på mig för äldre utan att vilja veta varför jag förväntades göra det. Jag tackade och tog i hand. Jag var snäll mot mina vänner. Jag var tyst och stilla i miljöer som krävde  det. När läraren röt i eller en vuxen sa till på skarpen blev jag så rädd så jag aldrig gjorde om det. Jag tog sönder en glasflaska en gång ihop med en vän. Min mamma tvingade oss gå och städa undan och jag krossade aldrig en flaska igen eller för den delen skräpade ner.

Men de andra 10 % av alla barnen då? Jag säger inte att du inte kan få dessa dit du vill, att greppa vad som är rätt och fel, men du kommer få slita mer längs vägen, håret blir kanske gråhårigt lite tidigare 🙂 Från det att min son kunnat prata har han velat ha förklaringar på precis ALLT. Han vill veta varför det förväntas att man ska göra vissa saker. Det som är rättvist för mig är inte alltid rättvis för honom. Det som är en god sak för mig är det kanske inte för honom och tvärtom. Det krävs ett helt annat mindset för att nå dessa barn och få med dem på banan. De vuxna som kommit nära honom i skola intygar alla samma sak, han är smart, han har förklaringar, han kan debattera för sin sak och förstår han bara syftet med varför man ska göra något så är det inga problem. Men det kräver en vuxen som är intresserad av att möta honom, lyssna på honom. Efter det kan man vara bestämd men han behöver dialogen.

Jag tror vi alla kan hålla med om att vi vill få gensvar på det vi säger, vi vill ha lite harmoni i vardagen och inte fylla dagarna med skrik och total anarki. Vuxna måste få vara vuxna och barn få vara barn, med allt det innebär. För att vi ska orka, och för att det ska vara lugn och ro mellan varven.

Det finns en oskriven självklarhet kring mycket och ibland vet vi nog inte själva varför vi envisas med att upprätthålla den. Ta en sådan sak som att säga förlåt. Vuxna tvingar barn att säga förlåt direkt i stundens hetta, innan vi vet vad som hänt från båda håll, innan barnen fått lugna ner sig, innan de hunnit reflektera över vad som hänt och vad de gjorde fel. Budskapet blir att bara göra saker för syns skull, och att inte båda barnen är värda att bli hörda kring vad som var den utlösande faktorn.

Att istället låta ett barn får stå till svars och be om ursäkt när de faktiskt menar det, när de insett att det de sa eller gjorde sårade någon. Att få en ärlig ursäkt är för mig så många gånger mer värt än att det bara kastas ut direkt i stunden. Vi är så rädda för att vänta, att någon ska kunna säg att vi som vuxna inte agerat osv. Vi SKA agera, barnen SKA få ta ansvar för sina konsekvenser, inget snack om saken, det är inte en fråga om utan när. Men HUR vi gör det kan se väldigt olika ut och där behöver vi nog reflektera en vända till.

Ge mig mer av det ”fula” i livet!

Vissa motiveras av glädje, positiva tillrop och reflektioner om det som generellt ses som det ”goda/fina” i livet. Bilder och ord att sträva mot, att vilja nå, att lockas av. Jag motiveras mer av det negativa och cyniska, det som pågår i bakgrunden, det fula men ack så viktiga. Det är något i mig som har svårt att ta till mig för mycket av det glada och positiva på allvar utan att känna att det blir forcerat och tillgjort, som att vi försöker övertyga oss själva om att livet måste vara kantat av dagar av lycka och rosa skimmer. Hela tiden en strävan att bli lite gladare, lite modigare, lite lyckligare, lite mer hälsosam, lite kärare. Att alltid visa upp en sida av livet som pågår 60 % av dagen och lämna de andra 40 % utanför provocerar mig.

Ibland undrar jag vilket som tar mest energi, att försöka blir mer positiv eller att bara acceptera att du inte är just en sån person

Det finns ett syfte evolutionärt med att vi har en cynisk och ifrågasättande ådra i oss. Det fanns en tid när vi behövde vara mer observanta på faror för att kunna försvara våra liv. Det finns också ett syfte med att vissa av oss utvecklade en ökad känslighet mot att lukta, se, höra, observera sin omgivning för att skydda sig och sin familj från faror.

Acceptans är det som har ersatt positivt tänkande för mig, det ordet som står för frigörelse för mig. Och nej, det betyder inte att acceptera att livet är skit och därför förbli passiv för förändring. Du har fortfarande utrymme att arbeta med det du vill arbeta med, men också utrymme att acceptera det som av andra och av samhället anses som negativt och mindre bra, för att frigöra den energin till något som istället tar dig framåt i livet, på den väg som är äkta för dig.

Vinsten med detta kan vara att det inte får dig att gång på gång bli besviken för att du inte lyckades nå upp till det där rosaskimrande idealet idag heller. Vilket ingen gör om vi ska vara ärliga.

Acceptera att vissa saker är jobbigare än andra. Acceptera att du inte kan bli bäst på allt, hitta din grej istället. Acceptera dina fel och brister, utan att tänka att du nödvändigtvis måste ändra på dem. Stå upp för dina gränser istället för att försöka göra andra till lags genom att ständigt kliva över dem. Om du vågar lyssna på din kropp och hjärta så vet du vad som är rätt för dig. Vart du kan pusha och utmana och vart du ska försöka finna frid i just den du är.,

Det du fokuserar på växer, så var sparsam med din energi. Och framförallt var ärlig mot dig själv och andra.

Vi har så svårt att bara låta människor vara utan att värdera. Beskriver jag min kropp som tjock så ska vänner snabbt påpeka att jag är supersnygg ( jo, jag sa inte att jag var ful, utan tjock). Säger jag att det är jobbigt att prata inför folk så ska någon snabbt vara där och erbjuda tips på hur jag kan jobba bort det där ( jag sa att jag inte gillar att prata inför stora folkmassor, inte att jag ville lära mig älska det). Jag är medveten om att detta sägs av välvilja men det visar också att vi är så fasligt rädda för att bara acceptera och älska hur saker, personer är, utan att förändra.

En person som sitter och hyllar sig själv upplevs av de flesta som en dryg och uppblåst person, men sitter man istället och visar upp sina brister så försöker folk övertyga om att det minsann snabbt kan ändras och fixas och vips så blir man så där grym som det är tänkt hela tiden. Jag tycker personligen att det blir lite förvirrande. Hela det här samhället är lite förvirrande i att säga en sak ( för syns skull) och sen göra en annan för att det blir för jobbigt att leva upp till det. Alla äter ju skräpmat, godis, tar kanske en festcigg, svär åt sina barn, blir löjligt svartsjuka ibland, har fula underkläder med hål i osv osv. Vi älskar att se människor som visar brister offentligt, det är befriande, men vi vill ändå själva inte riktigt vara en av dem som visar upp för mycket av det fula i livet. En bild på en pizza kräver minst fyra stycken på en sallad, och en osminkad trött bild kräver tre där du putar för glatta livet.

Men vad är det då som lockar mig generellt i människor.. Jo, det som är på nåt sätt äkta och naket, det kan vara bra eller dåligt, positivt eller negativt och jag tycker man kan se det ganska snabbt. Vad en person tycker är för mig inte lika viktigt som att personen faktiskt vågar tycka och tänka som den vill. Det är befriande för mig. Jag har inte problem med att någon inte tycker som jag, men vågar du stå för det så får du min respekt. Respekt behöver inte betyda att jag tycker att åsikterna är sunda, men att kunna argumentera för sin sak och vara äkta och ärlig mot sig själv tror jag är det som vinner i längden. Den människan tror jag kommer dö med mest frid i själen.

Så följ dina drömmar, men se till att de är dina. Och det är helt okej att lägga upp en bild på det som hör vardagen till, för ALLA delar samma skitiga och stökiga vardagar. Vi bara väljer att klä det med olika filter

/ Emma, Godgrund

 

Varför måste jag välja?

Har du någonsin upplevt att du är låst i en roll som du kanske inte vill ha, har växt ifrån eller är för snäv för att du ska känna dig bekväm där?

Jag kan ofta uppleva som att jag måste välja sida, välja roll, välja åsikt och hålla mig till det som jag tilldelats. För annars uppstår förvirring i vilket fack människor ska sätta mig. Men vem vill egentligen skapa sig sin åsikt och hålla fast i den tills vi dör? Är inte just utveckling det motsatta? Att våga ompröva sig själv, våga hitta nya förhållningssätt till sig själv, andra och samhället vi lever i. För mig blir det lite motsägelsefullt och det är väl en av anledningarna till att jag inte riktigt känner mig så hemma i mitt eget land, för här känner jag en press på att foga in mig i en fålla och stanna där. Det kan handla om allt från kvinnlighet, hållbarhetstänk, politik, relationer, syn på pengar.

Alla roller inte enbart tilldelade av andra, av ett samhälleligt tryck. Det finns en hel del aspekter av detta som jag själv tilldelat mig på grund av vilka värderingar och erfarenheter som jag har med mig genom min uppväxt.

Ta kvinnlighet som ett exempel. Jag har fortfarande idag en inre konflikt i mig själv kring kvinnlighet. Jag trivs i det som anses stereotypt kvinnligt men kan inte riktigt stå för det. Varför?

Å ena sidan ska det vara okej att välja vad jag som kvinna vill göra, se ut, satsa på. Det är ju på något sätt grundpelaren i feminism för mig. Det fria valet utan påtryckning. MEN om jag då erkänner för mig själv och andra att jag trivs i roller som anses som förlegade i den gamla kvinnorollen vad hände då med det fria valet och feminismen? Får jag välja att bli försörjd av min man och vara hemmafru utan att ses som korkad? Får jag välja att sköta all städning hemma utan att betraktas som utnyttjad? Får jag välja att bli bilmekaniker utan att betraktas som manlig eller lesbisk? Får jag välja att operera brösten utan att bli satt i facket av att det är det patriarkala trycket som styr mig? Får jag välja att inte raka mig utan att bli betraktad som militant manshatare? Jag vet inte… Jag vet bara att det är en filosofiskt viktig och intressant diskussion. Vissa roller anses fortfarande som svaga, mindre värda och inte bara av män utan av kvinnor. Det finns ett generellt förakt mot att som kvinna välja att gå en viss väg, eller göra en viss typ av sysslor hemma eller karriärmässigt eller se ut på ett visst sätt. Jag är själv en av dem som sitter på massor av förakt mot andra och mig själv.

För mig har alltid manlighet uppmuntrats. Jag är uppväxt med två bröder och lärde mig ganska fort att de betraktades som starka, kompetenta, kunniga och mer dugliga och jag var söt. Utseendet blev det som bekräftade mitt värde tidigt. Men någonstans gillade jag inte det. Eller rättare sagt så kunde jag inte njuta av mitt utseende eftersom jag inte samtidigt hade andra egenskaper att luta mig mot för att se mitt egenvärde. Det flickiga som jag tidigt gillade, gjorde jag stark revolt emot när jag flyttade hemifrån och jag kunde inte riktigt identifiera mig, jag ville ta avstånd från det som tidigare gett mig uppmärksamhet.

Jag blev snabbt en stark tjej, en pojkflicka som ville in på manliga arenor hela tiden och hävda mig. Ville få erkännandet att jag minsann var exakt lika bra som killarna. Det har suttit starkt i mig, och har präglat mig och mina kärleksrelationer genom åren. Jag har varit den starka och inte tillåtit en man som ska ”ta hand” om mig utan jag klarar mig själv alldeles utmärkt själv. Kvinnor som låter sig själva tas om hand av en man har jag sett som svaga. Detta börjar dock sakta lösas upp, för jag ser nu vad som ligger bakom allt, och jag kan också se att jag förnekat mig själv rätten att vara den kvinna som jag vill. Att jag förnekat mig själv rätten att njuta av att bli omhändertagen. Att jag kan se positivt på manligt och kvinnligt och inte slå bort det enbart som en social konstruktion. Att det finns positiva skillnader som gynnar oss och som gynnar en relation om man tillåter det, vilket jag tidigare inte gjort.

Någonstans under alla principer och åsikter finns rädslan. Rädslan att inte vara tillräcklig. Rädslan att tvingas omformulera vad man står för. Och vad ska då andra tycka och tänka? Och vad tycker jag själv om den kvinnan jag vill vara? Om jag samtidigt trivs i roller som jag föraktar, då finns det anledningar till att fundera en vända till. Skam, skuld och rädsla hindrar oss människor från att nå de drömmer vi har, bli de personer vi vill bli.

Detta snäva lilla landet med så mycket åsiktskorridorer kan ibland vara svårt att passa in i utan att stöta sig med någon, men det finns ett högre värde och välbefinnande i att komma på vem man själv är och vill vara. Vi har ju trots allt bara detta livet…Var precis den kvinnan eller mannen du vill, och försök att vara det utan att be om ursäkt.

All respekt och kärlek/ Emma

http://www.godgrundsamtal.se

Det kommer alltid tillbaka till dig själv

Varför blev jag så där förbannad?

Anledningen till varje jobbig känsla jag har säger något om mig själv. Det kluriga är bara att komma på vad, för att kunna göra dig själv uppmärksam nästa gång den där jobbiga känslan dyker upp och kunna veta varför. För min del och säkert för många andras handlar det ofta om problem med gränssättning. Vi låter det gå för långt innan vi säger ifrån.

Själv är jag en sån där person som gärna vill bli omtyckt, och som kan göra mycket för att någon inte ska känna sig obekväm. Jag tar ansvar för andras känslor. Så mycket att jag ibland fullständigt offrar mig själv och tar på mig skammen för att någon annan inte ska riskera att känna sig dum. Jag förväntar mig också att andra ska göra detsamma för mig och har haft stunder av besvikelse då jag insett att andra inte ser det på samma sätt. Det var betydligt värre förr men det kan triggas igång än idag.

Dessutom skäms jag väldigt lätt för andra människor. Både när någon gör sig rolig på bekostnad av någon annan eller när folk tar mycket plats, pratar om sig själva utan att lyssna in de andra i rummet. Det kryper i hela mig och jag har under åren haft olika strategier för att underlätta stämningen runt personer som riskerar att bli bortgjorda eller sårade. Detta oavsett om personen i sig är en bra eller dålig person, jag vill bara inte ha dålig stämning eller att någon ska riskera att känna sig exkluderad.

Jag låter irritation utvecklas under tid och sedan exploderar jag när jag samlat på mig tillräckligt mycket istället för att ta upp det i den stunden då jag blir sårad, kränkt eller illa behandlad. Vem gynnas av ett beteende där vi försöker ta hänsyn till andra så mycket att vi försakar oss själv och sedan får ett stort utbrott istället.

Vad är det då i att stå upp för sig själv och markera sina gränser som är så fruktansvärt obehagligt? För i slutändan har du ju allt att vinna på det. Du slipper att gå och hålla frustrationen inom dig vecka efter vecka, du får det ur systemet fort. Den som markerar tydliga gränser utåt får också ett tydligare bemötande från andra. Det obehagliga är att det finns risk att bli avvisad, att inte bli tagen på allvar, att det ska bli obekvämt, att någon ska bli ledsen.

De gånger jag inte är tydlig i min uppfostran slutar det med att jag står och skriker rakt ut i ren frustration efter att jag skickat sonen i säng med kläder och utan kvällsmacka och vi fick varken rummet städat, något bra avslut på dagen, och jag kände mig helt värdelös. Jag tassar in på natten och pussar honom lite försiktigt på pannan och viskar att jag älskar honom. Jag kan inte ens stå för min gräns där utan måste nästan be om ursäkt för att jag markerat.

Hade jag markerat direkt vad som gäller så hade jag aldrig arbetat upp mig till den enorma frustrationen av att explodera. Det är inte hans fel att jag är både otydlig, trött och konflikträdd ibland. Det kan bara jag ta fullt ansvar för.

Detsamma gäller i relationer. Ofta känner vi obehag över en kommentar, en situation men funderar istället på det länge och väl istället för att ta upp det. Kanske överdriver jag? kanske hade han/hon en dålig dag? kanske var det mitt sätt att tolka som var problemet? Känslan av att ha blivit ledsen sitter kvar under tiden du funderar och även om du kan lyckas släppa det för stunden så vet du att nästa gång samma situation kommer upp så har du några lagrade erfarenheter som väger över och du blir då istället rasande eller superledsen. Troligen står din partner där och fattar inte varifrån ditt utbrott kom ifrån och du har dubblat din sårade känsla pga du påminns om att du inte stod upp för dig själv från första stunden. Du hade en god intention av att skona din partner från onödiga diskussioner, kanske en liten gnutta av konflikträdsla och så kändes det även lite tryggt att få gå in i offerrollen och säga att ” du gör alltid så där mot mig, både i februari, mars och maj fick jag ta hand om barnen utan att du tog en enda natt”. Du höll igen och sen efter ett tag exploderar 3 månaders uppdämd aggression.

”Förändring sitter inte i att vara perfekt. Förändring sitter i att syna sina brister och vara ärlig med dom”

När jag blir ledsen och besviken på människor så är det 50 % en påminnelse om att jag själv inte står upp för mina behov och känslor och tydligt utrycker dom. Det är inte den andres fel att jag sitter och är irriterad eller besviken. Kommunikation består av både en avsändare och en mottagare, så 50 % av ansvaret ligger alltid på dig oavsett hur du vänder och vrider på det. Om jag vill ha något av min partner, mina barn, mina vänner så krävs det för det första att jag kommunicerar det som är viktigt för mig. Att ”han eller hon borde fatta” är sedan länge förlegat och kommer inte gynna varken din kommunikation, relationen eller din självkänsla. Det gäller att ta kontrollen över dig själv, våga ställa obekväma frågor till dig själv. Varför sätter jag mig i den här situationen? Vad vill jag förmedla som jag inte säger? Vad har jag för personlig vinning i att hålla kvar i ett beteende som inte gynnar mig? Och framförallt: Vad har du att faktiskt vinna på att vara rak och tydlig? Kanske mindre konflikter, bättre självkänsla, bättre kommunikation och mindre bitterhet.

Kom igen, nu kör vi! Jag är med er! Förändring sitter inte i att vara perfekt, förändring sitter i att syna sina brister och vara ärlig med dom.

http://www.godgrund.se

Om ditt barn inte lyssnar, byt strategi!

Hur många gånger har jag inte tänkt att det vore smidigt  om vi alla varit stöpta i samma form, att alla tolkade situationer som jag, att alla tagit in information på samma sätt som jag. Men så ser inte verkligheten riktigt ut, vi är inte likadana och har inte samma behov. Varken vuxna eller barn. Vi vuxna hamnar gång på gång i gruppövningar med syfte att lära oss förstå varandra bättre, vi gör personlighetstester för att se vilka personlighetstyper vi är, vi läser böcker om hur vi formas av både miljö och arv. Allt för att hitta kompromisser, modeller, verktyg för att enklare kunna samspela och förstå varandra.

Varför skulle det vara annorlunda för barn? Varför skulle dom ha lättare att bli bemötta enligt samma modell, förstå saker eller reagera på samma sätt. Varför utgår vi föräldrar ifrån att vi kan använda samma uppfostringsmodeller på alla barn?

Det finns oändligt mycket att säga om hur vi ska få barn att ändra ett beteende, lyssna osv. Många olika skolor, allt från att barn och vuxna ska ses som likvärdiga individer där vi bygger uppfostran kring ett gemensamt utbyte, samarbete och diskussion. Till andra som menar att barn ska betraktas som just barn, och vuxna är dom som lite mer auktoritärt guidar barnet genom att berätta och visa hur man ska bete sig. Oavsett vilket tillvägagångsätt du har i relation till dina barn så är det viktigt att du har så pass stor självinsikt att du kan erkänna när en metod inte ger dig det resultat du vill ha.

Ditt fokus bör vara inställt på att den konsekvens som du använder dig av ska bidra till ett annat typ av beteende hos barnet och att ditt bemötande lär barnet hur man ska uppföra sig i en viss situation. Och ja, jag är medveten om att ibland har vi inte varken tid eller energi att gå runt i detta pedagogiska rosa moln, och ibland orkar vi inte annat än att fly, muta, skifta fokus, bära ut ungen från ICA osv. Men i det stora perspektivet så kan man försöka hålla det pedagogiska tänket i bakhuvudet och välja ut situationer att öva på. Välj en eller två situationer i veckan där ni har återkommande konflikter och där du gärna önskar ett annat beteende från ditt barn. Vi är inte mer än människor men om vi lyckas hålla kvar vid målet om en långsiktig förändring så tror jag att du snabbare kan hitta fokus igen.

Om ditt fokus istället är att visa din rätt, förlöjliga eller skambelägga för att framkalla lydnad tror jag personligen inte att barnet kommer få någon hjälp med att hitta nya förhållningssätt. Risken blir istället att barnet helt låser sig. Du får kanske ett lydigt barn för stunden men han eller hon kommer troligtvis inte förstå vad som gjordes fel eller lärt sig ett alternativt sätt att bete sig, utan bara skrämts till tystnad. Så ännu en gång, vad vill du ha för effekt? Har du rätt metod för att skapa en beteendeförändring?

Den som straffar ett barn har avsikten att låta barnet lida i syfte att lära honom/henne något. ”Du gjorde inte som jag ville och därför straffar jag dig med något som du ogillar. Tills nästa gång har du förhoppningsvis lärt dig att det är bättre att göra som jag vill”

Om du istället uttrycker dina egna gränser berättar du något om dig själv. ”Det här beteendet tycker inte jag är okej och det tänker jag inte acceptera pga detta och detta. Det här är viktigt för mig” Du uttrycker ett behov och visar på kopplingen mellan känslor, beteende och gränser.

Det finns en väldigt viktig poäng här anser jag. Det är en enorm skillnad på vad vi lär våra barn genom hur vi pratar med dom och hur vi markerar, som kommer vara nyckeln till om de lär sig på kort eller lång sikt, samt om de förstår varför vi som vuxna markerar. Det är grunden i att skapa trygga och kloka individer, istället för rädda och skamfyllda.

Personligen gillar jag inte straff ( det är inte detsamma som gränssättning eller att visa konsekvens av ett handlande). Men som många andra har jag också vart där att jag straffat till höger och vänster i ren desperation och ofta utan någon som helst koppling till det som hänt. Dragit in godis, tagit bort skärmtid, tvingat honom ringa upp både barn och föräldrar och skämmas, skällt och skrikit. Gång efter gång efter gång. Efter månader så fick jag och min sons pappa ändå inse att detta funkar inte, inte på vårat barn. Han lär sig inte ett annat beteende genom den konsekvensmetod vi hade. Vi var tvungna att byta. Vi upptäckte att mycket av de svårigheter han hade var kopplade till hans explosivitet. Och har han en svårighet så lär svårigheten inte försvinna för att man skriker, hotar eller tar bort hans godis i ett år. Samma situation nästa gång kommer skapa samma svårighet och utlösa samma beteende och leda till samma straff. Och konsekvensen av detta? Han kommer känna sig helt jävla värdelös för vi straffar honom för något han ändå inte kan hjälpa istället för att bygga upp honom där det behövs och lära honom ett alternativt sätt. Jag vill ännu en gång poängtera att det inte handlar om att sluta markera, sluta att visa att alla får ta ansvar om vi gör något fel, eller gör illa någon. Bara att det finns olika sätt att göra detta på.

Vi bytte till positiv förstärkning för att skifta fokus till det som var bra istället för det som inte fungerade. Vi införde belöningssystem som ett sätt att sporra honom. Även här var ju tanken god men resulterade i att vi utgick ifrån att han alltid kan styra sina impulser och att han ska kunna välja rätt väg om han får tillräckligt mycket motivation. Samma tänk som med bestraffningar men bara en annan ingång. Hans svårigheter med impulskontroll försvinner inte bara för att han får köpa ett nytt spel utan hela belöningssystemet blev snarare en påminnelse om att han inte kan lyckas hantera sig själv.

I det lågaffektiva bemötandet hittade vi den strategi som jag anser fungerar bäst, inte i alla situationer men i många. En metod som bygger på att involvera barnet och samarbeta, och på det sättet få honom/henne att få hjälpa till att lösa situationen. Det bygger på att barnet känner sig hörd och respekterad vilket bidrar till en ökad motivation. Troligen har barnet fått mycket skäll för samma situation tidigare så att faktiskt bli lyssnad på kan skapa en ingång till förändring. Oftast kan du få ganska kloka förslag från barn hur de själva anser att ett problem bör lösas. Exempelvis:

” Du, jag tycker det känns så tråkigt att vi alltid ska bråka när du ska gå och lägga dig. Det slutar alltid med att både du och jag skriker på varandra. Tycker inte du också att det är jobbigt?”

” Jo, men det är för att du tjatar på mig hela tiden och tvingar mig att avsluta varje gång jag är mitt i mitt program eller spel”

”Okej, så hur hade vi kunnat göra för att du inte ska bli så arg varje kväll och att du faktiskt går och lägger dig utan att jag behöver tjata på dig?”

”Låt mig få avsluta det jag håller på med”

” Okej då gör vi så här, om jag säger till dig kl 19:00 att det snart är dags att gå och lägga sig så har du tillräckligt med tid att kolla eller spela klart och sedan avslutar du när du är färdig. Känns det rättvist?”

” Ja det funkar”

” Då testar vi det i en vecka för att se om vi minskar bråk och tjat, okej?”

” Visst”

Så tänk om , våga tänka nytt. Vad vill ni uppnå? Hur vill ni att vardagen ska se ut? Vad vill vi lära våra barn? I en dialog kan du också lyckas bena ut ditt barns svårigheter bättre än om du bara slitit datorn hur händerna på barnet och sagt att ”Nu räcker det, in i sängen med dig!” Är det som ovan exempel en svårighet för att avbryta aktiviteter, kanske att vara flexibel, sättet du som vuxen pratar på eller en oförmåga att kompromissa.

Jag prövar mig fram fortfarande och vissa situationer kräver mer samarbete medan andra kräver en mer auktoritär gränssättning. Det viktiga är att våga lyssna in och prova nya metoder och inte låsa dig i att du skulle vara en sämre förälder för att just ditt barn inte svarar på det som kanske funkar för 8 av 10 barn. Tänk återigen på dig själv. Jag personligen har väldigt svårt för auktoritär kommunikation, så vill någon få med mig på deras sida i ett projekt eller i en dialog så behöver personen bemöta mig på ett helt annat sätt för att vinna min tillit och respekt. Jag blir som en trotsig tonåring och vill definitivt inte göra som den personen vill. Samma gäller för ditt barn. Alla är olika och behöver olika.

Kan vi titta förbi det bråkiga beteendet och se vad han/ hon försöker signalera, och vad för konsekvens som faktiskt hjälper till ett nytt beteende som på lång sikt ger barnet en bra självkänsla och dig effektiva verktyg i vardagen att hantera jobbiga och bråkiga situationer.

Lycka till! Nytt år, nya tag.

Välkommen in på http://www.godgrundsamtal.se, alt Explosiva barn på Facebook för att få hjälp och stöd i din föräldraroll.